När Ku klux klan, nazister, nationalister och alternativhögern i början av augusti samlades i den lilla staden Charlottesville i Virginia var det den största högerextrema demonstrationen i USA på minst ett decennium.

Att vit makt-rörelsen i USA har vädrat morgonluft under Donald Trumps presidentskap har undgått få. Det enda som verkar störa kärleken till presidenten är att han gift bort sin dotter till Jared Kushner som är praktiserande jude.

Känslorna tycks ändå besvarade – då Donald Trump vägrat att ta avstånd från de högerextrema demonstranterna och istället beskyllt de antirasistiska demonstranterna för våldet.

Trump gick också till försvar för nazisternas sak. Det som 2017 lyckades samla den brokiga skaran av extremister på högerkanten var något så arkaiskt som en staty.

I april i år röstade Charlottevilles politiker för att flytta en staty av generalen Robert E. Lee som slogs för sydstaterna, och därmed slaveriets bevarande, under amerikanska inbördeskriget. Istället fanns det förslag på att skapa ett nytt minnesmonument över de slavar som levde i staden. Parken där statyn stod har redan döpts om från Lee Park till Emancipation park.

I USA har många liknande monument flyttats eller plockats bort de senaste åren. Bakom trenden har funnits en ökad medvetenhet om monumentens rasistiska historia. Ett startskott för rörelsen blev den uppmärksammade massakern på nio afroamerikanska kyrkobesökare i Charleston 2015 – begånget av en vit makt-anhängare.

Annons

Samtidigt har utvecklingen mött motstånd och gjorts till ett symboliskt slagfält av högerextremister, nationalister och nazister. Nu har också den fria världens ledare anslutit sig i kampen för att bevara monument som hyllar sydstatskonfedationens ledare.

“Man kan inte förändra historien”, sade Trump under en presskonferens där han försvarade monumenten som han kallade “vackra”.

Att flytta gamla statyer och monument är en känslig fråga även i Sverige. Ett förslag från två miljöpartister att flytta statyerna av de “krigiska” kungarna Karl XII och Gustav II Adolf i Stockholm väckte hätsk kritik både från "Sverigevänner" och historiker. Frågan är om Trump ändå inte har en poäng, man kan ju faktiskt inte “förändra historien” – så varför flytta statyerna?

Sanningen är dock att dessa monument sällan berättar något om den historia de säger sig representera – amerikanska inbördeskriget, slaget vid Poltava eller skotten vid Lützen. De restes nämligen oftast decennier – bland hundratals år – senare. Statyn över Robert E. Lee i Charlottesville restes 1924, 59 år efter att inbördeskrigets slut.

Historiska monument är i bästa fall starkt romantiserade bilder av historien och oftare nationalistiska historieförfalskningar. Däremot berättar monumenten något annat – nämligen om den era då de uppfördes.

Under 1920-talet restes hundratals monument och statyer över sydstatshjältar i USA. Monumenten var ett sätt att markera att dessa offentliga platser endast var tillgängliga för vita. De var därmed en del av en rasistisk politik för att utestänga afroamerikaner. Under samma period återföddes Ku Kux Klan och växte från en marginell grupp till en folkrörelse med 100 000 medlemmar över hela landet. Ku Kux Klan mobiliserade mot den växande svarta medborgarrättsrörelsen och mot judiska och östeuropiska invandrare av “främmande blod”.

Det är ur detta perspektiv vi bör betrakta Robert E. Lee-statyn i Charlottesville. Det finns naturligtvis ett historiskt värde i att bevara en del av dessa statyer som produkter av sin tid. I en intervju med Newsweek föreslog en av Robert E. Lee:s ättlingar, som kraftigt tog avstånd från extremhögern, att statyn kunde flyttas till ett museum och sättas i sin historiska kontext.

Att bevara en del av dessa statyer som representanter för en annan tidsanda kan ha ett syfte – om de sätts i sitt historiska sammanhang. Men att bevara varenda staty som någon gång rests på en plats vore löjligt. Vi bör komma ihåg att flytten av dessa monument också är en historisk handling, som berättar något om vår tid och våra värderingar – oavsett om man gillar dem eller inte.

Men de som vill bevara varje nationalromantisk relik eller bronsbyst tillägnad en slavägare borde rimligtvis också kunna förklara för östeuropéer varför de borde bevara alla sina Stalinmonument.