Häromdagen tog en trevlig man ut mig till ett blivande skidområde. Egentligen träffade jag honom för att göra en liten intervju om en jättelik ek. Konstig uppdrag, visst, men det är sånt man får tåla som frilans.

Nu var han inte bara ekexpert utan en entusiastisk skidåkare. Något passande väder för en sådan aktivitet rådde inte denna novemberdag när ett grått dis låg över nejden. Föret var alltså inte det bästa. Men han ville visa vilka enastående skidslingor som den idrottsförening han var aktiv i hade färdigställt.

Vi begav oss alltså till en äng som fungerade som utgångspunkt för olika rutter medelst skidor. Där hade idrottsföreningen satt upp en stor skylt med många kartor som visade olika rundor ut i skogen som man kunde välja under den kommande vintern.

En slinga på tre kilometer som beskrevs som ”lätt” och saknade branta backar tilltalade mig. Det fanns också varianter på fem, tio och ännu fler kilometrar. Flera av dem innehöll utförslöpor och stigningar som betecknades som utmanande. Varför någon skulle välja dessa är en gåta.

– Nu får vi bara hoppas att snön kommer snart och att den ligger kvar, sa mannen utan den minsta ton av ironi i rösten.

Annons

Det här gav mig en smula ångest. Förra vintern gav jag mig ut på riktiga skidturer för första gången på flera år. Detta skedde dessvärre i fjällen ovanför Funäsdalen som avgjort inte passar för någon med skidutrustning från 1980-talet.

Många vurpor blev det. Det var hart när omöjligt att få någon styrsel på mina så kallade skidskor och min Y-bindning. (Slå upp ordet i någon gammal skidkatalog). Och inte heller uppskattade jag att folk iakttog mig och smålog åt min skiddräkt anno dazumal och kallade mig Stig-Helmer.

Mina skidor är också gamla, men de är av märket Karhu, finskt visserligen, men tillverkade i Sverige. Mycket bra kvalitet och glider fantastiskt. Egentligen alldeles för bra om man ska ner för backarna i Funäsdalen. Dem tänker jag behålla, skidorna alltså, inte backarna.

– Nästa vinter ska jag skaffa mig riktiga skor och riktiga bindningar och då ska vi ut på många härliga skidturer, sa jag till L i baren på Funäsdalens hotell.

Ja, varför säger man en massa dumheter? Jag var definitivt inte berusad, utan bara betryckt efter dagens händelser med alla vurpor och glåpord bakom min rygg. Och då kändes det rätt att säga något befriande som också skulle göra henne glad.

Nåväl, nu stod jag här med ”ekmannen” och tittade på den storslagna anslagstavlan med alla skidslingor angivna. Kände jag någon entusiasm inför vinterns diagonalåkning? Nja, knappast.

– Hade han något intressant att berätta, den där mannen med den väldiga eken? undrade L när jag återvände.

– Jodå. En mycket trevlig karl. Och eken var formidabel, svarade jag.

Men han gav mig också ångest inför vad som väntar, kunde jag ha sagt, men det är ju onödigt att förmedla alla känslor efter en enkel intervju.

Stigbjörn Bergensten