Anledningen till att vi hamnade i Västerås var att L hade namnsdag. Den missade jag, precis som jag brukar göra. Jag håller inte ordning på namnsdagar, inte ens min egen, om jag skulle ha någon. (Fast jag har ju ett andranamn som faktiskt finns i almanackan).

Först när ett antal personer gratulerade henne ”på namnsdagen” förstod jag dagens vikt och insåg samtidigt att jag hamnat på minus. Det var då Västerås dök upp i mina tankar.

– Jag ska ta med dig till Västerås, meddelade jag.

Sannolikt är det inte många människor som sätter värde på att få åka till Västerås. Detta inte sagt för att underskatta Västerås attraktionskraft, men i valet mellan, låt oss säga London, torde Västerås inte vara något rejält alternativ.

Nu är det så att Västerås är L:s hemstad. Före detta, kan man säga. Det är där hon är uppvuxen och hon brukar ofta betrakta sig som västmanlänning, trots att hon levt i Närke största delen av sitt liv.

Jag betraktar mig för övrigt som norrbottning, fastän jag lämnade landskapet redan för många decennier sedan.

Annons

Nåväl. Vid beskedet att hon skulle få åka till Västerås sken hon upp. Än gladare blev hon när jag meddelade att hon skulle få bo på ”lyxhotell”. Vilket kanske var att överdriva. Men för mig, en enkel grabb från norr, uppvuxen under enkla förhållanden i en karg miljö, är varje vistelse på hotell ”lyx”.

Västerås är en trevlig stad. Visserligen har man, som i de flesta svenska städer, förstört innerstan genom att bygga ett antal mastodonthus runt ett klassiskt torg. Dessa gigantiska byggnader var avsedda för kommersiell yra men i takt med att köpcentrum upprättats utanför staden har palatsen mist sin lockelse. Stora skyltfönster gapar tomma mot besökaren.

Fast det finns också många välbevarade gamla hus längs den å som rinner genom stan och bär det föga unika namnet Svartån.

Svartåar finns i Närke, Västerbotten, Hälsingland, Gästrikland, Skåne, Värmland, Östergötland och Halland. Vilket namn som är äldst tvistar de lärde om.

L njöt i alla fall av Västeråsvistelsen och lyckades även hitta en kvinna vars mamma hade varit hennes lärarinna, eller hur det var. Det fanns också ett antal butiker som marknadsförde varor som, enligt L, var originella. På vilket sätt lyckades jag aldrig utröna.

”Lyxhotellet” var dessutom verkligen lyxigt. Vi bodde på tolfte våningen med utsikt över nästan hela stan. Det kostade hundra kronor extra att bo så högt upp, men vad gör man inte för den som har namnsdag?

Efter en överdådig frukost begav sig L till järnvägsstationen för vidare befordran till Stockholm där hon skulle gulla med barnbarn. Själv satte jag mig i bilen för att bege mig till den stad som jag numera betraktar som min hemort, även om jag är norrbottning.

– Det var den bästa namnsdagspresent jag kunde tänka mig, förklarade L när vi tog avsked utanför järnvägsstationen.

Och nästa gång blir det London, tänkte jag, men sa inget.

Stigbjörn Bergensten