Jag blir sällan nervös. Sällan stressad. Varifrån jag fått dessa karaktärsegenskaper är svårt att utröna. Kanske grundlades det under ett antal år på en kvällstidning i Stockholm där stresshantering var ett ständigt återkommande inslag. Fast, vad jag kan minnas, blev jag inte stressad ens då.

En annan förklaring är att jag varit hantverkare i ett tidigare liv. Hantverkare är aldrig stressade. Jag har i och för sig aldrig tänkt att jag har haft ett tidigare liv, men sedan framtidsministern i den nya regeringen, Kristina Persson, berättat att hon på 1300-talet blivit ihjälslagen och på 1800-talet varit torparhustru i Finland har jag börjat fundera om huruvida inte jag också haft ett tidigare liv.

Var jag måhända elektriker på 1920-talet? Ännu har ingen sett en stressad elektriker. Det lär förresten finnas människor som aldrig sett en elektriker.

Nå, strunt samma. Nu stod jag i alla fall inför ett par hundra kvinnor och var inte särskilt nervös, men faktiskt lite bekymrad. Bakom mig stod ett 30-tal män i sina bästa åldrar och förväntade sig att jag skulle formulera något någorlunda roligt inför vår publik.

Männen ingick i den manskör som jag råkar vara medlem i. Av för mig okända skäl anser de också att det är just jag som ska prata mellan sångerna, så att säga.

Annons

– Säg nåt kul när du presenterar låtarna, hade dirigenten Hasse uppmanat mig.

Säg nåt kul? Tja, det är ju lätt sagt.

Jag minns en kollega på tidningen, en värmlänning, som alltid tjatade om hur roliga värmlänningar är i jämförelse med trista närkingar.

– Säg nåt kul, du som är värmlänning, sa jag till honom när vi möttes.

Inte fasiken sa han ”nåt kul”.

Manskören skulle alltså hålla en liten konsert inför en publik som bestod enbart av kvinnor. Kvinnor har i allmänhet humor. Det har jag lärt mig. Men ibland kan bedömningen av vad som är roligt skilja sig mellan män och kvinnor. Sexistiska skämt som gör succé i byns bastu skulle aldrig mottas med samma uppskattning hos en feminin publik.

Jag har en utomordentligt rolig historia som utspelar sig på ett flygplan och som på ett väldigt underfundigt sätt beskriver hur vi män kan betrakta kvinnors göromål. Den kanske jag kunde dra?

– Du tar väl ändå inte den där flygplansgrejen i kväll? sa L med bister stämma innan jag gick iväg.

Nähä. Då var den utesluten. Och lika bra var väl det.

Nåväl. Konserten förlöpte utan missöden. Jag sa ”nåt kul” mellan sångerna och den kvinnliga publiken verkade uppskatta såväl sången som allt annat. Jag var inte nervös, inte stressad, utan lugn som en elektriker.

Efteråt kom en mycket rar kvinna, tidigare myndighetschef i länet, fram till dirigenten och tackade. Hon vände sig sedan till mig och sa:

– Jaha du. Du är som du är. Och det känner vi igen.

Jag tog det som en komplimang. Det kan ha varit en missbedömning. Jag tror att jag gjorde en del sådana även i mitt tidigare liv.

Stigbjörn Bergensten