Anna Ringberg gav ut sin första roman, ”Boys”, 2010. Den gav, trots sin mörka grundton, mersmak. Huvudpersoner är hunden Boys, den sextiofemårige missbrukaren Lasse och hans son Matti. Ringbergs berättande är drivet och på sina ställen lite speciellt, som när berättaren kryper in i huvudet på Boys och redogör för hans tankar och drömmar. Andra avsnitt är socialrealistiska och handlar om trasiga familjerelationer och socialt elände.

Om boken

"Till minne av Berit Susanne Fredriksson"

Anna Ringberg

Ordfront

Om boken

"Till minne av Berit Susanne Fredriksson"

Anna Ringberg

Ordfront

Den nya romanen, Ringbergs andra, har till en början samma tema: sprit, droger, sjukdom, ensamhet. Författaren har uppenbarligen stora kunskaper om den världen. I ”Till minne av Berit Susanne Fredriksson” ligger Berit Susanne, kallad Sussi, på en soffa och väntar på döden. Runt henne finns marsvin, ouppackade flyttkartonger och tomma vinglas. Sussi är, liksom Lasse, runt sextiofem och har efter flitigt rökande fått obotlig cancer. Hon ställer de vanliga frågorna: Vad blev det av mitt liv? Vad gjorde jag för fel?

För läsaren berättar Sussi om sin otrogne man och deras gemensamma missbruk, men också om sin ungdom. Hon har spelat handboll, varit med i SSU och sett sig själv som ”en fritänkande, gränslös intellektuell”. Sen spårar allting ur, oklart varför. Anna Ringberg sätter inte in det Sussi berättar i något tydligt samhälleligt sammanhang; det gjorde hon inte heller med berättelsen om Lasse, Matti och Boys.

Annons

Putte berättar

Det samhälleliga förs in i bokens andra del när Sussis bror Putte tar över berättarrollen. Då förstår jag också bättre bokomslaget: en slokande röd ros. Sussi har dött och Putte vill, som självterapi, skriva ner sin systers historia. Han ska försöka foga in hennes liv i en politisk struktur men när han börjar skriva kommer texten snart att handla om honom själv.

Också Putte började i SSU, blev sen akademiker och politisk byråkrat, hamnade i kanslihuset och kastades ut därifrån. Hans berättelse blir till funderingar om karriärism, om ett rämnat folkhem, om svikna ideal och om vars och ens individuella ansvar för sitt liv kontra samhällets ansvar för sina medborgare. Han slits mellan sin ungdoms värderingar och den marknadsliberalism han gradvis har anpassats till under sitt yrkesliv.

Ett dåligt samvete gentemot systern ligger där och gnager och livet känns minst lika meningslöst för honom som för Sussi. Han lyckas inte förklara sambandet mellan systerns öde och de politiska förändringar han diskuterar; Sussie började sin marsch mot undergången redan innan nedmonteringen av välfärdssamhället tog fart på allvar.

Inget ljus

Det är alltså en mycket dyster historia som serveras oss. Jag ser hos Anna Ringberg en stor berättarförmåga och jag ser att hon i denna bok tar steget att låta en av huvudkaraktärerna tänka politiskt. Men jag efterlyser ljus. Inga hjältar, bara lite mera framtidstro.

”Till minne av Berit Susanne Fredriksson” avslutas med en fabel som Sussi och Putte en gång hittade på tillsammans. Den handlar om en flock hästar som försöker anpassa sig till en allt bistrare verklighet. De summerar sina vedermödor i meningen ”Det gällde att försöka skapa sig en dräglig livssituation utan att kompromissa med sina grundläggande värderingar eller göra för mycket avkall på sina drömmar”. Sussi och Putte lyckades inget vidare med det. Jag hoppas att det går bättre för åtminstone någon av Ringbergs kommande romangestalter och att denne någon också tar på sig att vattna rosen, innan den vissnar helt.