Nässjö konsthall förtjänar ett plus i kanten för att de försöker hitta ett eget spår. Många utställare väljer att hålla sig till säkra, etablerade namn, alternativt unga konstnärer med en examen från fina konstskolor. Inget fel med det, men visst är det uppfriskande med ett nytt och oprövat namn.

Den 64-årige Ken Johansson, bosatt i lilla Flisby utanför Nässjö, presenterar ett antal nya verk för en separatutställning på hemmaplan. Han har studerat konstvetenskap och glaskonst och han har arbetat med industridesign och scenografi, men i konstsammanhang är han en doldis.

Han är däremot inte någon glad amatör, om någon trodde det. Utställningen i Nässjö konsthall visar ett moget och självständigt konstnärskap som jämförs med moderna storheter som Per Kirkeby och Cy Twombly.

Småländska landskapet

Johansson arbetar med olja på duk och ett personligt uttryck som utgår från abstrakt expressionism. Paletten känns igen från nära håll: det småländska landskapet, genom årstidernas alla växlingar, är hela tiden närvarande.

Utställningens titel, "Den ensamme vandrarens drömmerier", är en talande referens till Rousseaus sista och ofullbordade verk. Grubblaren ägnar dagarna åt exkursioner i naturen och det är här som Johanssons konst hämtar kraft.

Vid en första anblick tycks linjeföringen hård och tvär på modernistiskt vis. Målningarna saknar helt figurativa element. Men ju längre jag betraktar dukarna desto mer mjuknar uttrycket.

Annons

Det organiska skapar en känsla av rörelse, av förändring. Den finns en mildhet i rörelsen, som blir uppenbar efter en stund.

Promenader

Verkens titlar utgörs av ett antal numrerade promenader, "Första promenaden" , "Andra promenaden" och så vidare. Målningarna har varierande färgskalor, likt hur ljuset och landskapet förändras under årets gång. Ibland är det höstlikt med ett spektrum av jordnära färger, andra gånger vibrerar duken av blått och violett som på en sommaräng

Det finns ingenting insmickrande i Johanssons uttryck, inget idealiserande i hans lyriska abstraktioner. Konstnären låter ibland delar av duken förbli nakna och dukens väv syns under oljefärgen som en påminnelse om att allt i själva verket är färg och form.

Utställningen består av sammanlagt sju målningar, sju promenader, samt ett verk i blandteknik som sticker ut bland de andra: "Nattligt självporträtt (eller Bergatrollet av Fröding)". Här är det snarare ett inre landskap som skildras och, av titeln att döma, en synnerligen ensam och ångestladdad natt. Uttrycket är maniskt, nästan förtvivlat, som en undertryckt frenesi som har fått utlopp genom både pensel och krita.

Som en kontrast till denna subjektiva uttrycksfullhet består en annan del av utställningen av en samling pressade växter, inramade på traditionellt vis. Det visar sig att Johansson är något av en expert på hydrofyter, det vill säga sötvattenväxter, och han har inventerat beståndet i sjöar och vattendrag i hela regionen.

Det är en udda passion, men det lilla herbariet kompletterar faktiskt dukarna och det placerar Johanssons konst i ett sammanhang.

För naturen är vår källa, som Rousseau skulle ha sagt.

Som en vetenskapsman

Konstnären strävar, likt forskaren eller vetenskapsmannen, efter att förstå sin omgivning. Det mynnar ut i behovet att redovisa och dokumentera sina erfarenheter. Och att kunna dela dem med andra.

Detta gör Ken Johansson med en individuell stil som väcker nyfikenhet.

Utställningens urval är dock snävt, för att inte säga snålt, med sammanlagt åtta dukar. När det gäller ett nytt konstnärskap hade en mer generös presentation varit på sin plats. Jag hade gärna sett mer från Johanssons produktion.

Ken Johansson intar en mer hemlighetsfull hållning och citerar konstnären Alf Lindberg: "Målningen börjar som ett påstående men slutar som en fråga".