Nu ska vi skiljas! Efter så många år och så många ljuvliga stunder tillsammans. Det känns naturligtvis svårt, hart när oöverstigligt, men allt har ett slut.

Man kan väl påstå att det började med kärlek vid första ögonkastet. Jag fångades av hennes skönhet, hennes graciösa linjer och hennes vänliga utstrålning. Åren har dessutom varit gynnsamma mot henne. Jag skulle vilja påstå att hon är lika vacker i dag som förr, fastän vissa skavanker kan man förstås upptäcka vid en närmare granskning.

Hon kombinerar sin skönhet med en avsevärd styrka. Det är inte många som rår på henne om det blir skarpt läge. Då ryter hon till och låter rentav skrämmande.

Hon är stark på ett annat sätt också. Hon kan bära massor med jordsäckar, som vi av någon outgrundlig anledning införskaffar varje vår.

Nej, jag har inte hittat någon ny. Inte ännu i alla fall. Men självklart letar jag. Det tomrum som kommer att uppstå i mitt liv måste fyllas. Att jag skulle få tag i någon lika fager räknar jag inte med. Men utseendet är viktigt för mig. Det erkänner jag. Visst är de inre egenskaperna också betydelsefulla, men har man vant sig vid en skönhet kan man inte bara ersätta den med anskrämlighet. Låter en smula manschauvinistiskt.

Annons

Vårt gemensamma liv har innehållit många intressanta upplevelser. Framförallt resor. Ack ja, så mycket vi har sett tillsammans. Vi har utforskat stora delar av Europa och vi har gjort det utan några missöden. Jag har naturligtvis bestämt vart vi ska resa, men hon har aldrig protesterat.

En gång for vi nonstop från norra Italien upp till Örebro. Det var en färd på nära 200 mil. Protesterade hon? Inte alls. Ville hon vila? Tja, bara en kort stund, en timme på en sån där bar vid autobahn. Sen var hon pigg och klar att fortsätta. Beundransvärt.

Hon har varit snål, på ett positivt sätt. Dricker inte mycket, vilket är en god tillgång, rent ekonomiskt. Fast nog har hon kostat en hel del pengar.

Men sorgligt är det. Alla dessa lyckliga år! Och nu är det slut.

Jag erkänner att jag fäller en tår när jag smeker henne, kanske en allra sista gång. Vi står ute i det som känns som vårsol, trots att det fortfarande är februari. Jag tycker att hon ser lite vemodig ut. Hon vet förstås att vi ska skiljas.

– Du kommer säkert också att hitta en annan. Kanske inte lika kärleksfull som jag, men någon som kan ta hand om dig på bästa sätt, säger jag till henne.

– Står du och pratar med bilen? hör jag en röst säga.

Det är L som kommit vandrande ut från trädgården.

– Ja, det känns så tungt att skiljas från henne och det tror jag att även du tycker, säger jag.

Visst gör hon det. Vår kära, kära Saab 9-3, en vacker trotjänare, förmodligen den bästa och vackraste bil som byggts. (Jag vågar mig på lite textreklam eftersom Saab inte längre tillverkas och ingen kan tjäna slantar på mina lovord).

Så åker vi iväg till en av de många bilförsäljare som kan tänkas vidarebefordra henne till en ny ägare. Och är det någon som säger något ofördelaktigt om henne är risk för handgemäng överhängande.