Stockholmare är smartare än lantisar. En ung Anna Kinberg Batra sa så. Visserligen har hon bett om ursäkt. En programledare på televisionen hävdade samma sak, men bad aldrig om ursäkt. Hur ligger det egentligen till med smartheten i huvudstaden?

I syfte att undersöka frågan drog vi iväg till Stockholm. Nja, avsikten var förstås att besöka min bror och svägerska, men jag tänkte att detta lilla släktkalas kunde kombineras med att forska i stockholmarnas smartness.

Min bror har bott i Stockholm i nästan hela sitt liv. Han bor visserligen i en förort, men får ändå räknas till stockholmarna. Jag förutsätter att det smarta inte bara förekommer på Södermalm, utan också i stockholmska orter som Lidingö, Farsta och Upplands Väsby.

Visst. Min bror är smart. Som ung var han något av ett mattesnille. Spela klarinett lärde han sig förstås aldrig och inte heller läste han Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Han flyttade till Stockholm efter sin ingenjörsexamen och studerade juridik därstädes. Då blev han förstås smart. Tror jag.

Själv bodde jag i Stockholm i tolv år. Troligen inte tillräckligt för att bli påtagligt smart, men tiden torde ändå ha bidragit till att jag anser mig någorlunda normalsmart.

Nu befann vi oss alltså i kungliga huvudstaden och dags för testet.

Det var lördag och staden var full av folk. Trots att de flesta sannolikt var lediga var det många som hade väldigt bråttom. Vi hade bestämt oss för att använda dagen för diverse museibesök, vilket vi också gjorde. Stockholm är begåvat med massor av intressanta museer och om man antar att stockholmarna besöker dessa får man också förmoda att detta bidrar till deras smartness.

Annons

En lantis som regelbundet ränner runt på museerna i Stockholm kanske, men bara kanske, kan insupa något av den bildning som gör stockholmarna smartare.

Efter museibesöken gjorde vår lilla grupp en shoppingtur i den väldiga gallerian, granne till plattan där knarkköp enligt medierna är vardagsmat. Vi köpte varken knark eller annat utan begav oss till NK där äkta stockholmare gärna tillbringar en lördagseftermiddag.

På det exklusiva kaféet på fjärde våningen satte jag mig för att betrakta det smarta folket. Det slog mig att nästan alla var klädda som vore de på väg till trädgårdsarbete. Ungefär som människorna i Finspång. Ingen stil alls. Jag tror att jag var den enda i hela NK som denna lördag bar slips.

Vid min sida satt en stockholmare. Jag hade först via några sociala artigheter försäkrat mig om att han verkligen var en äkta stockholmare. Han höll förresten på Djurgården, vilket i sig var illavarslande.

– Hur tror du att brexit kommer att påverka den svenska industrin? frågade jag.

– Öh, svarade han, stirrade en smula fientlig på mig, reste sig upp och lämnade bordet.

Det var inte det svar jag hade väntat mig. Smarta personer torde åtminstone ha en åsikt i frågan.

– Jag undrar om stockholmarna verkligen är så mycket smartare än vi lantisar, sa jag till L när vi satt på tåget tillbaka mot glesbygden.

Hon svarade inte. Hon var djupt försjunken i en roman av Elena Ferrante.