DET KAN låta trevligt att vara bäst i klassen, men i verkligheten känns det långt ifrån trevligt.

Medan alla andra klasskompisar kämpar med uppgiften som läraren delade ut var du färdig för länge sedan och sitter därför och dagdrömmer, trummar med fingrarna på skolbänken eller suckar högt.

Du frustreras över det faktum att dina klasskamrater inte förstår självklarheter och plågas när läraren ger dig extrauppgifter som är precis lika enkla som de förra.

Du lär dig inget. Utmanas inte. Får inte svar på dina frågor.

Föreställ dig att du sedan börjar högstadiet och samma sak upprepas igen, i tre år till.

UNDER tisdagen förra veckan hade Landsbro skola i Vetlanda kommun en föreläsning som handlade om högbegåvade barn (eller särskilt begåvade barn).

Meningen med föreläsningen var att uppmärksamma de behov som högbegåvade barn har och vad skolpersonal, och då främst lärare, kan göra för att lyfta fram dessa barn och utveckla deras potential.

Utan rätt hjälp kan dessa barn annars uppleva skoltiden som smärtsamt långtråkig, som i exemplet ovan.

Det absolut viktigaste, enligt föreläsaren Jakob Styrenius, som själv är högbegåvad, är att lära sig att identifiera dessa barn, för det är inte alltid så lätt att veta vilka de är.

Vissa upptäcker själva inte att de är högbegåvade förrän i vuxen ålder.

Vad barnen däremot ofta märker är att de är annorlunda, jämfört med jämnåriga.

DET FINNS ungefär en elev per klass som räknas som högbegåvad.

Vid en första gissning kan man tro att det är den som har bäst betyg, men så behöver det inte alls vara.

Det finns skillnader mellan högbegåvade barn och barn som "enbart" är högpresterande, det vill säga, duktiga i skolan.

Ett enkelt men talande exempel är att barn som är bra i skolan ofta kan svaren på de flesta frågor, medan barn som är högbegåvade i stället gillar att ställa frågor.

Det är nyfikenheten som driver dem, inte viljan av att ha bra betyg.

Högbegåvade barn behöver inte vara särskilt faktakunniga, men de lär sig fort när de får enkla resonemang förklarade.

BARN SOM är högbegåvade placeras även ofta i samma fack som "besvärliga" barn, eftersom barnen lätt blir omotiverade av, vad de anser vara, den låga nivån på undervisningen.

Denna understimulering leder till att vissa av dem blir otåliga, ifrågasättande mot läraren och till och med stökiga.

Det finns dock en klar skillnad mellan barn som är stökiga i skolan för att de anser att den är onödig (vilket man tycker om man inte finner den intellektuellt utmanande) och barn som är stökiga för att de är skoltrötta eller inte förstår vad läraren säger:

Skillnaden är att barn som är högbegåvade egentligen har väldigt lätt för att fokusera, så länge de får uppgifter som möter deras krav.

DET FINNS många fördomar och myter kring högbegåvade barn.

En vanlig fördom är att högbegåvning går hand i hand med en diagnos, som till exempel autism, vilket inte behöver vara fallet.

Inte heller måste barn som är intellektuellt begåvade vara mindre begåvade på andra områden, så som sport.

En annan vanlig, och skadlig, myt är att dessa barn alltid klarar sig själva - de är ju trots allt smarta.

Och ja, till en viss gräns stämmer det. Det går ofta bra i livet för personer som är särskilt begåvade.

Men att försumma dessa personers behov under skoltiden kan medföra att de utsätts för ett onödigt och långvarigt lidande.

ÅR 2010 beslutade riksdagen om en ny skollag som säger att alla elever har rätt att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Även de elever som lätt uppnår kunskapsmålen.

Lagen är särskild viktigt med tanke på att undervisningen har normalbegåvade barn som standard, medan de högbegåvade kan befinna sig flera årskurser före.

Förr hade högbegåvade barn det svårare i skolan, och i somliga skolor var det till och med tabu att prata om hur vissa elever är mer begåvade än andra.

Och intellektuell begåvning uppmuntrades inte lika mycket som andra sorters talanger.

Lyckligtvis har det förändrats till det bättre.

För det gynnar ingen elev, oavsett begåvning, att påstå att alla utvecklas lika mycket och på samma sätt.

Egentligen är det inget konstigt. Alla elever ska erbjudas utvecklingsmöjligheter utifrån de styrkor och svagheter de har.

Huvudsaken är att ha i åtanke att barnens förmågor ska näras, inte hållas tillbaka.

Läs mer: Driv och hårt arbete avgör