Nu skulle senaste barnbarnet uppvaktas. Ett år gammalt. En efterlängtad son och en glad parvel som valt en allmän flaggdag att födas på, nämligen Nobeldagen.

Men, men. Barnkalas är inte min grej. Visst är det kul att träffa släkten för att fira vad det än månde vara. Fast påfrestande. Och i det här fallet förstod föremålet för uppvaktningen föga uppståndelsen. Men glad var han ändå.

L däremot är vansinnigt förtjust i barnkalas. Hon älskar att köpa presenter. Hon deltar också med liv och lust i alla aktiviteter. Vad gäller en ettåring blir det förstås inte så mycket av den varan, men det kommer, var så säker.

Vi har åtta barnbarn och rent logiskt torde det bli fler. Alla ska uppvaktas. Det är ett elände att försöka hålla reda på när högtidsdagarna inträffar. Nobeldagen är en bra dag att födas på, men de övriga sju har inga liknande märkesdagar att hålla fast vid. Nyårsdagen, påskdagen, midsommardagen, pingstdagen eller juldagen hade annars varit bra datum.

L är fenomenal på att minnas allas födelsedagar. Inte bara barnbarnens utan också barnens och massor av vänners. Själv håller jag reda på hennes och min egen. Och Nobeldagen. I övrigt förlitar jag mig på hennes databank.

En ettåring kräver inga aktiviteter. Inte heller en tvååring. Vid treårsåldern börjar en kritisk period, men lekarna är begränsade. Sedan blir det värre. Då förväntas man delta i diverse knepiga aktiviteter.

Annons

Detta plågsamma agerande pågår under flera år. När de små söta inte längre är så små, vid tolvårsåldern ungefär, upphör det. En tolvåring tycker, med all rätt, att det är fånigt att flänga runt med vuxna, bygga lego eller meta med spö i en så kallad fiskdamm.

Att delta i barnkalas innebär också att man utsätts för allehanda bakterier och virus. Små barn lär kunna innehålla ett rikt spektrum av diverse smittosamma mikroorganismer som de gärna delar med sig.

Nu var det sannolikt inte ettåringen som bar på den så kallade vinterkräksjukan, utan någon annan i sällskapet.

Resultatet blev i alla fall att tre av deltagarna drabbades. En av dem var L. Om henne var det synd. (Ja, det var förstås synd om barnbarnets morfar och mormor också, som var de andra).

– Jag förstår inte det här. Det är nästan alltid jag som blir sjuk, men du drabbas aldrig. Du måste ha någon exklusiv gen som skyddar dig, klagade hon när jag serverade henne pepparmyntte, som hon av svårförståeliga skäl anser vara ett bra botemedel.

– Jag tar mig en whisky. Det är ett universalmedel, hade jag tänkt säga, men avstod, eftersom jag vet att just den terapin anser hon vara förkastlig.

Å andra sidan har jag visst drabbats av magsjuka, även om det inträffar mycket sällan. Då har jag serverats örtte som snabbt fått mig på benen. Inte själva örtteet förstås, utan skräcken inför att behöva inta mer av den brygden.

För övrigt anser jag att Leonard Cohen – även han en stor poet och visdiktare – skulle ha fått dela Nobelpriset med Bob Dylan. Han hade dessvärre inte heller kommit till Nobelfesten, eftersom han avled i november.