REGERINGEN vill höja det allmänna tandvårdsbidraget. Det är andra gången sedan Alliansens stora tandvårdsreform 2008 som bidraget höjs.

Höjningen har pressats fram av Vänsterpartiet och beräknas kosta 750 miljoner kronor om året.

Det är mycket pengar för en stat som just nu har problem med sin kärnverksamhet i form av försvar och rättsstat. Men det är också mycket pengar som aldrig kommer de mest behövande till del.

REGERINGEN och Vänsterpartiet vill gärna framhålla bidragshöjningen som en stor framgång för social rättvisa.

Men subventionen är generellt utformad som sprids ut på alla i stället för att ges till de som behöver stödet mest.

De som redan idag anser att de inte har råd att prioritera sina tänder kommer knappast att övertygas av ytterligare 150 eller 300 kronor i bidrag.

Den grupp som har dålig munhälsa och skulle vara i stort behov av samhällets stöd berörs knappast alls.

REDAN 2012 kritiserade Riksrevisionen tandvårdsbidraget.

Riksrevisionen ifrågasatte om tandvårdsbidraget verkligen mötte målen i Alliansens då fyra år gamla tandvårdsreform. Denna syftade till att förbättra tandhälsan bland annat genom att få fler att gå på årliga kontroller.

Men Riksrevisionen kunde inte se att bidraget hade lett till några större förändringar i besöksfrekvensen.

Annons

En till sin helhet imponerande dyr reform gav inte mer än några hundralappar på individnivå, vilket inte verkade förändra hur högt patienterna prioriterade sina tandläkarbesök.

Riksrevisionen undrade om det inte fanns mer träffsäkra och kostnadseffektiva sätt för att förändra beteendet hos dem som sällan gick till tandläkaren.

EN ANNAN del av kritiken var att tandvårdsbidrag inte gjorde någon större skillnad för de som lider mest av tandproblem.

De stora kostnaderna vid tandvård ligger ju inte vid en kontroll, utan vid de behandlingar som eventuellt kommer sedan.

När det gäller stöd för dyrare behandlingar har Vänsterpartiet kritiserat det högkostnadsskydd som Alliansen införde. Det gäller bara kostnader över 3000 kronor och hjälper, menar V, bara de som redan har råd.

Att utjämna skillnader mellan social bakgrund, nedärvda förutsättningar och aktiva val, utan att det leder till ytterligare orättvisor har visat sig svårt.

De senaste årens migration till Sverige från länder utan tradition av tandvård gör området ännu mer politiskt komplext och ställer nya frågor om rättvisa och orättvisa.

MEN OM DE rödgröna verkligen vill hjälpa dem som har störst problem och lider mest av sin tandhälsa borde de titta på några av de förslag som Kristdemokraterna och Centerpartiet har diskuterat.

De menar att tandvårdsreformen behöver kompletteras med riktade satsningar till de som genom till exempel funktionsnedsättningar, hög ålder eller psykisk sjukdom har haft svårt att sköta sina tänder.

Det handlar om människor som verkligen kan sägas ha drabbats av orättvisa och som borde ha rätt till det allmännas stöd.

I ett riktat stöd till de mest behövande skulle 750 miljoner kunna göra större skillnad än i en allmän subvention.