VAD HÄNDER när personer som ska utvisas ändå stannar kvar i landet och lever utanför samhället?

Knivattacken i Åbo är ett av svaren, då det framkommit att en av de misstänkta männen flera gånger fått avslag på asylansökan i Sverige, men att hans utvisning inte verkställts.

Den misstänkte kom från Marocko till Sverige och sökte asyl 2013, enligt en kartläggning i DN (22/8). Asylansökningarna avskrevs av Migrationsverket flera gånger om.

Till slut beslutade Migrationsdomstolen 2015 att mannen skulle utvisas, men det skedde aldrig. I stället levde han som gatubarn och tog sig till Finland för att söka asyl även där.

Mannen har även vistats i Tyskland där han är misstänkt för flera brott, och på mottagningscentralen där han bodde i Åbo visade han tecken på att ha radikaliserats.

Men den misstänkte har alltså lyckats slippa mellan lagens fingrar i minst tre länder. Det hade inte hänt om Sverige på allvar försökt verkställa utvisningsbeslutet från 2015.

DET HAR tidigare varit svårt att utvisa människor till just Marocko, eftersom landet inte velat ta emot dem.

Ett avtal som löste situationen blev klart förra året, men det borde ha skett betydligt tidigare.

När regeringen väl insåg situationens allvar förra året utlovade dåvarande inrikesminister Anders Ygeman (S) uppemot 80 000 avvisningar - något som inte hade behövts om systemet fungerat från början.

Annons

Nu har i stället personer såsom den misstänkte mannen i knivattacken kunnat ta sig till andra länder.

ATT UTVISNINGAR faktiskt verkställs är nödvändigt för att asylsystemet ska fungera.

De som inte har giltiga asylskäl får heller inte stanna i landet, oavsett hur gripande deras berättelser må vara.

Om svenska myndigheter inte tar detta på allvar blir situationen som den nu är, med ett omfattande skuggsamhälle där brott begås och personer utnyttjas.

En ytterligare följd av att personer inte utvisas och i stället börjar begå brott är samhällets motreaktion.

I Finland har många efter knivattacken riktat sin ilska mot andra asylsökande och även mot muslimer.

Var och en står självfallet ansvarig för sina missriktade anklagelser, men reaktionerna är inte oväntade och borde kunna förutses av myndigheter.

GENOM ETT fungerande system för avvisning kan Sverige därför också skydda dem som får befinna sig i landet från ogrundade misstankar.

Oavsett hur sorgliga omständigheter en person kan tyckas komma ifrån måste asyllagstiftningen gälla. Med Sveriges generösa välfärdssystem behöver gränsen dras någonstans, och den ska vara tydlig.

Det finns många som behöver hjälp, men vissa mer än andra. Vilka ska då prioriteras?

Med det valet kommer också ett ansvar att fullfölja avvisning av dem som inte anses behöva samhällets beskydd.