Då Birgit Tyréus gick i pension 1 mars 2001 hade hon arbetat på tidningen i tre decennier.

Hon växte upp i Nyköping och fick med tiden arbete som talpedagog i grundskolan i Nässjö. Därifrån värvades hon till Smålands Dagblads Nässjöredaktion på redaktionschef Wilborn Ågrens tid.

— Han var en fantastisk chef. Det viktigaste jag lärde mig av honom var att man ska respektera alla människor. Att inget är för litet för att skriva om, sa hon i avskedsintervjun.

Sida vid sida

Första mötet med Birgit är oförglömligt. På Smålands-Tidningens väl inrökta Eksjöredaktion satt redaktören, fräsch som en nyponros, och skrev professionellt på sin elskrivmaskin. Detta var 1985.

Jag fick skrivbordet intill. Kollegorna kom in till de två ickerökarna, bolmade i vårt luftrum och fimpade i den överfyllda askkoppen. På en redaktion går det inte att vara fin i kanten.

Två till det yttre så olika, en så ytterst elegant och en med punkfrisyr, blev riktigt goda kollegor som jobbade sida vid sida med Eksjöbevakningen.

Brann för kulturen

Med tiden blev uppdragen mer varierade. Birgit kunde nischa in sig på kulturbevakningen. Samtidigt drog hon precis som alla andra sitt strå till stacken i fråga om kommun- och evenemangsbevakning.

Inte ett ont ord växlades mellan oss under de drygt 15 år som vi sedan kom att arbeta tillsammans. Och då är en redaktion ändå en rätt explosiv arbetsplats.

Annons

Med härlig humor föll hon in i redaktionsjargongen som nog rätt ofta var i grovkornigaste laget för talpedagogen och kulturpersonligheten Birgit.

Samtidigt hade hon stor integritet, privatlivet höll hon för sig själv och alla respekterade det.

Parant och robust

Parant är ett ord som ofta återkommer i beskrivningarna av Birgit. Det är nästan en underdrift.

Birgit var vacker och tjusig i alla år och alla lägen. Men hon var samtidigt både jordnära och robust när situationen så krävde – lika stadsmässig som terränggående i cape, hatt och högklackat.

Orädd som få var hon den enda på redaktionen som vågade hoppa fallskärm när tillfället bjöds. Hennes flygintresse var stort sedan tidigare, hon spakade vid flera tillfällen sportflygplan på egen hand – om än med pilot vid sidan om.

Mot slutet av sin yrkesbana blev hon tidningens kulturredaktör, något hon förstås var som klippt och skuren för. Där fick hennes specialkunskaper fullt svängrum.

Helt logiskt handlade hennes allra sista artikel, skriven som fast anställd, om Albert Engström. En i raden av sannolikt flera hundra skrivna på detta hennes älsklingstema.

Föreningsaktiv

Birgit var aktiv i en lång rad föreningar, men just Albert Engström-sällskapet låg henne extra varmt om hjärtat. Hon var under en lång rad år redaktör för sällskapets årsbok.

Hon var också engagerad för Wendela Hebbes sak, Norra Sandsjö-flickan som blev Sveriges första kvinnliga journalist.

Birgit höll också under en period veckoslutskurser i yoga-avslappning och talteknik. Hon var även en ofta anlitad sångerska och sjöng in flera skivor, bland annat en skiva med poeten Bo Setterlinds tonsatta dikter.

Sina sista år var Birgit bosatt i Nässjö. Hon sörjs närmast av partnern Gunnar Randholm samt syster med familj.