I ett tal till partivänner 1964 inledde Olof Palme, sedermera Sveriges statsminister, med orden ”Politik är att vilja”. Första budskapet från Boris Johnson som ny brittisk premiärminister är att vill man något blir det också så. I hans fall utträde ur EU senast 31 oktober, seger över Labourpartiets vänsterradikale ledare James Corbyn samt därtill ett bevarat, blomstrande UK, Förenat kungarike.

Ett skällsord

Voluntarist, av latinets voluntas, vilja, är i politiken ett skällsord. Det används om dem som tror att de med viljestyrka kan besegra en verklighet som andra tycker er bjuder oöverstigliga svårigheter.

”Lyfta sig själv i håret” uttrycker samma sak.

Men som Boris Johnson ser ut på huvudknoppen tycks ju han – likt sin kompis Donald Trump - ha bättre förutsättningar än många att klara av konststycket.

Sett till herrarnas förutsättningar att nå de positioner de innehar i dag kan man säga att de lyckats. Det som tycktes omöjligt för fyra år sedan, i Trumps fall, och för tre år sedan – när Johnson flyttades åt sidan som utrikesminister - är ju nu verklighet.

Skapade stormar

Mera Olof Palme: Han brukade säga att ”verkligheten är vår värsta fiende”. Trump och Johnson har lyckats hantera verkligheten i sina nationella ankdammar. Men det gäller även för den viljestarke i en supermakt som USA och en stormakt (jodå!) som UK att också kunna navigera i globalt stormig sjö.

Annons

I Trumps fall är det han själv som orsakat en hel del av stormarna. Det är av kontroverser han lever. Skapa dem, bilägga dem.

Även Boris Johnsons livsluft är konflikt. Personliga skandaler, åsiktsskiften, faktiska misstag verkar ha varit menade att främja det mål som inspirerat honom en längre tid - att i Winston Churchills efterföljd bli sitt lands ledare i en ödesdiger tid.

I USA har Trump nu ett fast grepp om det republikanska partiet, vars etablissemang bara motvilligt slöt upp bakom honom i valrörelsen 2016. En ny valseger 2020 hägrar.

Boris framtid avgörs i höst

För Boris Johnson blir det besvärligare. Det räcker med några fyllnadsval för att regeringen ska mista sin svaga majoritet, med risk för nyval. Johnson behöver bygga broar till Skottland och Wales, där hans person är än mer kontroversiell än i England.

Hans framtid avgörs av vad som händer i relationen med EU under några korta höstmånader. Företrädaren Theresa May misslyckades hemma, men hon hade vunnit respekt inom EU. Johnson ses däremot som upphov till brexit, en olycka som aldrig hade behövt inträffa.

Tyskland har svårt att förlåta Johnson för att han jämfört EU med Nazi-Tyskland. Att hans medtävlare, utrikesminister Jeremy Hunt, jämfört EU med Sovjet är bara marginellt bättre.

Men efter tre år med Trump vet EU vad ”angel-sachsarna” kan häva ur sig, för att det ger poäng på hemmaplan. Än så länge finns det i EU-Europa krafter som inte vill göra ont värre, utan vill blicka in i en förhoppningsvis bättre framtid – utan Trump och Johnson.

Eu