VARFÖR envisas samhället med att klumpa ihop folk i grupper i stället för att se till vars och ens behov?

Barnfamiljer är ingen enhetlig grupp. Inte pensionärer heller. Ändå dras alla över en kam.

Barnbidrag, subventionerad hemtjänst, gratis glasögon och medicin är bara några exempel på hur samhället betalar ut pengar till människor - vare sig de behöver dem eller inte.

IDEOLOGISKT borde det inte vara ett problem.

För vänsterpartister, som vill att man ska bidra efter förmåga och få efter behov, borde inkomstprövning vara en självklarhet. Socialdemokratin borde inte heller ha några problem med det.

Även för en borgerlighet som vill att vi i största utsträckning ska klara oss utan inblandning av staten borde detta vara en ganska enkel fråga.

Barnbidrag är det exempel där samhället lägger mest pengar.

Under 2015 betalades det ut 25,8 miljarder kronor. Trots att barnfamiljers ekonomi skiljer sig enormt från varandra.

Annons

Det finns ensamstående föräldrar som knappt klarar månaden och det finns föräldrar som använder barnbidraget som en grundplåt till den årliga utlandsresan eller sätter in det oavkortat på ett aktie- eller fondkonto som barnet får tillgång till på 18-årsdagen.

"ALLA måste känna att de får något för skatten de betalar", är ett argument som ofta hörs när frågan kommer upp.

Men som förälder får man BVC, förlossningsvård, subventionerad barnomsorg och avgiftsfri sjukvård, tandvård, utbildning och skolmat till barnen. Bland mycket annat.

Argumentet att föräldrar måste få tillbaka något håller helt enkelt inte.

"Det är svårt att administrera", är ett annat argument som förekommer. Det är möjligt att det är både dyrt och svårt - men oavsett vilket så är det en åtgärd som måste vidtas.

VARJE miljard vi inte betalar ut i barnbidrag till folk som inte behöver pengarna motsvarar i storleksordningen kostnaden för att anställa 2 000 sjuksköterskor.

Och det finns fler bidrag och subventioner som bör inkomstprövas.

Hemhjälp och gratis medicin till äldre exempelvis.

Pensionärer är inte heller en enhetlig grupp. Det finns de som lever livets glada dagar och de som har det väldigt knapert. Detta borde märkas i fördelningen av pengar.

Varför inte höja maxgränsen för hemhjälp rejält och se till att de som har ekonomiska resurser att betala gör det och att de som har en minimal ålderspension får betala mindre?

Varför verkar det vara så omöjligt att göra som Emil i Lönneberga: "se till att maten kommer där den gör nytta?"