Det är juni 2013 och Kristina och dottern Maria möts av ett besök av polisen som ingen vill önska sig.

Kristinas son och Marias bror var död.

Suicide Zero – Sverigecykling

17 juli: Karesuando

17 juli: Gällivare 292 km

18 juli: Jokkmokk 94 km

19 juli: Sorse..

Suicide Zero – Sverigecykling

17 juli: Karesuando

17 juli: Gällivare 292 km

18 juli: Jokkmokk 94 km

19 juli: Sorsele 233 km

20 juli: Villhelmina 139 km

21 juli Östersund 223 km

22 juli Orsa 293 km

24 juli: Lindesberg 223 km

25 juli: Ödeshög 193 km

26 juli: Gränna

26 juli: Jönköping 64 km

28 juli: Hässleholm 220 km

29 juli: Smygehuk 110 km.

Totaldistans: 2 084 km.

– Det går knappt att förstå, inte ens efter så här lång tid, berättar de när vi träffar dem fyra år efteråt.

Mikael skulle i dagarna ha fyllt 35 år.

– Just den här tiden på året är värst, berättar Kristina.

Att hennes son valde att ta sitt liv kom lika plötsligt som oväntat. Tårarna kommer emellanåt men hon är samlad i sin berättelse.

– Vi hade inte fått någon indikation, säger Kristina och dotter Maria nickar instämmande.

– Visst hade det uppstått lite saker men inte mer än vad som händer i andra familjer, säger Kristina.

– När vi frågade honom sa han alltid att det är lugnt mamma eller det är lugnt syrran, det är inga problem, säger Maria.

Varken Kristina eller Maria hade en aning hur Mikael kände sig inombords sista tiden.

– Han har inte varit i kontakt med psykvården någon gång tidigare, det finns inget i släkten. Jag har aldrig varit i kontakt med det här tidigare. Det måste bara ha blivit helt svart för Mikael, berättar Kristina.

– Han måste ha drabbats av akut depression. Han såg ingen annan utväg, det är så jag tänker, berättar Maria.

Skuldkänslor

Tiden efteråt har dagligen varit en plåga och minnet av den ödesdigra dagen smärtar dagligen.

– Jag tror man aldrig riktigt fattar. Människan kan inte ta in hur mycket smärta som helst. Man stänger av och kan bara ta in små bitar, man fixar det inte annars.

– Det är ett försvar man har. Man överlever, man har inget annat val. Vad är alternativet, frågar sig Maria.

Sorgearbetet har förändrats med tiden. Men frågor som, kunde jag ha gjort något annorlunda och varför åkte jag inte dit är bestående.

– Den känslan har inte förändrats utan finns där alltid. Men hur mycket man än ältar så kommer man fram till samma sak. Det går bara runt i huvudet, det händer ingenting.

Känner du ilska över att Mikael gjorde det valet han gjorde?

– Det är också en del av processen som man kommer till. Man blir ilsken och arg på honom vilket egentligen känns jättedumt, för det vill man ju inte vara. Det blir lite kluvet i huvudet, man blir arg och ledsen samtidigt. Det är inte så lätt att förklara hur man känner.

Fick ni något stöd eller hjälp efteråt?

– Ja det måste jag säga. Vi gick flera gånger till Kyrkbacksgården och de här diakonerna var fantastiska. Det jag kan känna är att det är många fler runtomkring som drabbas och de får inte alltid samma hjälp, jag tänker då på exempelvis syskon och andra nära anhöriga.

Annons

Genom sorgegruppen fick de kontakt med ett annat par som varit med om en liknande händelse.

– Man tror man är ensam om det men träffar man någon annan som varit med om samma sak så förstår man varandra på ett annat sätt, det lättare att prata med dem. Man säger samma saker, det är som att vara med i en film. Man tror inte det kan vara sant när man känner precis samma sak.

Ältat mycket

Det tog lång tid innan Kristina orkade ge sig ut och försöka ta sig an vardagen igen. Att handla i Eksjö var inte tänkbart, istället tog hon bilen mot Nässjö.

– Jag tyckte jag det lös om hela mig att jag var ledsen. Och många gånger tror man nog att folk vet mer än vad de gör, men så är det ju inte, säger Kristina.

– Jag kände att en del tog omvägar, de orkade inte möta mig, säger Maria.

Just att prata om det ser både Kristina och Maria som någon form av terapi.

– Det är viktigt att man inte skäms, det finns ingenting att skämmas för. Vi har ju ältat det här och pratat jättemycket, framför allt med min man. Men jag tror man måste få lov att göra det.

Hunden Sixten börjar plötsligt skälla. På besök kommer en av Marias närmaste vänner.

– Hon var ett fantastiskt stöd efter det hänt och är den som jag pratat väldigt mycket, säger Maria.

Cyklar genom Sverige

I sorgeprocessen tog Kristina alla tillfällen att söka efter information om suicid i jakten på svar på sina frågor.

På nätet hittade hon föreningen Suicide Zero som hon etablerade kontakt med.

– Det är en organisation som arbetar för att motverka psykisk ohälsa och suicid.

Kristina kommer nu genom Suicide Zero ge sig ut på en rejäl fysisk utmaning. Även om det inte på långa vägar går att jämföra med den resan hon har upplevt så är det ändå ett rejält kraftprov som väntar.

– Jag och en väninna från Skövde ska cykla igenom Sverige från norr till söder. Vi startar i Karesuando längst upp i norr och går i mål två veckor senare i Smygehuk längst ner i söder. Vi kommer stanna på flera platser längs vägen där en lokal representant från Sucide Zero på varje ställe har ordnat en mötesplats där vi vill uppmärksamma ämnet och hjälpa andra.

Flera företag från stan har hjälpt till att skänka pengar och under resan hoppas Kristina samla in mer pengar till Suicid Zero.

– Det dör fler än i trafiken, ändå pratas det inte om suicid i någon större utsträckning.

"Glad och barnslig"

Motion är ett av Kristina största intressen, tidigare har hon både sprungit Berlin Maraton och cyklat Vätternrundan.

– Det är verkligen läkande, det var det första läkaren sa till mig. Jag vet att du är ute mycket men ger dig ut ännu mer.

Resan görs under flera etapper och många har anmält sitt intresse för att cykla med en bit längs vägen. På resan följer även maken och hunden med i husbil.

– Nästan alla har någon bekant som varit med om det. Det känns som det öppnar mer och mer och det tycker jag är bra.

Hur minns ni tillbaka på Mikael?

– Det var en snäll och godtrogen kille, som ändå hade bestämda åsikter. En rätt så mjuk kille som ville att alla skulle vara glada, det var viktigt för honom. Han var glad och barnslig, precis som sin pappa, säger Kristina och Maria.