Stig Dagerman skrev omkring 1350 dagsverser. De publicerades i syndikalisternas tidning Arbetaren, där han för övrigt under några år var kulturredaktör. Från början kallades de nidvisor men senare fick de en stående vinjett med orden ”Dagermans dagsedel”. Efter hans död 1954 gjordes ett urval av dagsverserna som gavs ut i bokform. Nu utger hans förlag Norstedts ett utökat urval med sammanlagt 198 ”Dagsedlar”. Poeten Adonis har skrivit ett förord i diktform och boken har en osignerad kommentar på slutet.

Om boken

”Dagsedlar”

Stig Dagerman

Norstedts

Om boken

”Dagsedlar”

Stig Dagerman

Norstedts

Det är med inlevelse och erinran om ett tidigt skede i mitt eget liv som jag nu läser Dagermans dagsedlar. Jag minns hur jag på Akademiska föreningens tidningsrum i Lund njöt av kvickheten i verserna och den träffsäkra satiren över de dagsaktuella händelserna. Det var sista året av författarens liv, han valde själv att lämna det. Och när dödsbudet kom den 5 november 1954 kände jag något av den rysning som gick genom det litterära Sverige den dagen.

Vad är det då för ämnen dagsedlarna i urvalet handlar om? Den första tiden kommenterade poeten framför allt kriget som pågick. Inledningsdikten med titeln ”Lasse liten – modell 44”, publicerad 1 augusti 1944, bygger på en nyhetsrapport om hur 14-15-åriga lettiska pojkar varit i blodig strid mot ett ryskt förband med soldater i samma ålder. Dikten börjar så här:

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Se till mig och mitt gevär,

Herre i ditt rike.

Annons

Det går illa för Lasse, han dör av ett skott i magen. Krig och våld i alla former tillhörde de mål som Dagerman ofta riktade sina versers vapen mot. Då blev satiren skarp och allvarlig. Och även om ironin dominerade fanns det nästan alltid ett djupt allvar i botten. Platsbrist på landets sjukhus var aktuellt 1947 liksom nu. Kriget var över och Stig Dagerman skrev:

För kanonen gick det att hitta

en sovplats när allt kom omkring

men människan är ju för liten,

hon är ju rakt ingenting.

Hon är ju så liten – och ändå

så tar hon sån plats i en kö.

Vi står i kö för att födas.

Vi står i kö för att dö.

För övrigt gycklade dagsverspoeten med dumhet och översitteri, sköt sina vassa ordpilar mot tidens diktatorer, såväl Spaniens Franco som Stalin och de kommunistiska regimerna i Östeuropa. Krigsmakten var en fiende även om den fanns i Sverige. När miljardanslagen till det svenska försvaret höjdes formulerade han en ironisk paroll: ”Fler kanoner så vi kan försvara /de kanoner som vi redan har!”

Men en mjukare sida av Dagerman möter vi emellanåt. Det kan gälla människor som har det svårt. Men trösten slutar i melankoli: ”Vårt läge är kanhända / inte hopplöst – bara vi.” Att poeten brottades med tankar på döden är tydligt i många dagsverser. Ofta citerade är de första raderna i en dikt om hösten:

Hur fort blir lönnarna gula,

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

Stig Dagermans skrev oftast sina dagsedlar på rimmad versform, i strofer om fyra rader. Som poesi blev de lödigare med åren, även om de sällan nådde Alf Henriksons dagsversnivå. Men sin slagkraft som satir behöll de hela tiden. Och som tidskrönika kan de väcka liv i halvt glömda händelser och personer. De står sig gott även för vår tid. Jag läser hela sviten i det nya urvalet med nöje, gripenhet och beundran.

De 25 sidornas osignerade kommentarer på slutet är en skicklig förlagsreklam. Med citat ur kända skribenters recensioner av den första utgåvan från 1954 lyfter man fram välformulerade omdömen om verskåsören Dagerman.

”Tjugo utsagor om Dagerman – poet och anarkist” är titeln på den sju sidor långa dikt av Adonis som utgör bokens förord. Adonis är en arabisk poet, ofta nämnd som kandidat till nobelpriset. Han bor sedan 1985 i Paris. I sin Dagerman-dikt fångar han väsentliga kännetecken för den svenske författaren och hans dagsedlar. Förlaget har gjort ett gott val med att låta honom inleda boken.