Deckarförfattaren Thomas Engström har börjat skriva för Aftonbladet kultur och i sin första text deklarerar han med konvertitens hela lycka att han numera har blivit vänster. Engström kan inte ”efter att ha rest runt i det globala arbetsläger vi vita rika män ömsint kallar för ”vår planet” hålla skammen stången och ”därför är jag vänster”. Det är en stark text eftersom han är en synnerligen god stilist och problemet är att den inte riktigt går att bemöta.

Tillsammans med sin livskamrat Margit Richert har Engström satt i system att använda känsloargument och där biter inga fakta som vanlig tråkig statistik om att en majoritet av jordens befolkning faktiskt har det betydligt bättre numera än för hundra år sedan. Likaså att marknadsekonomi lyft fler människor ur fattigdom än något annat av de alternativen som prövats genom historien.

Reaktionerna på hans text har också varit de väntade. Den höger där Engström och Richert en gång utgjorde ett inofficiellt kungapar – i alla fall på Twitter – tycker det närmast kan liknas vid landsförräderi och vänstern välkomnar honom. Det brukar vara så och det står alla fritt att ändra åsikt. Undertecknad närde en gång i tiden en barnatro på kapitalismens undergörande kraft men har i takt med stigande ålder och flitigt läsande mer och mer kommit till slutsatsen att ”marknaden är en god dräng men en dålig herre”. Vi behöver institutioner samt traditioner och man ska helt enkelt akta sig för de som vill uppfylla utopier.

Annons

På ett historiskt plan är Engströms nya varudeklaration dock intressant. Vid första anblick verkar det som om vänstern har fått sin egen Göran Skytte – den en gång röde journalisten som sedan blev mörkblå och i SvD varnade för allt ifrån ”rödskäggen” inom svenska kyrkan till hur farligt det var med gruppsex. Men Skyttes förändring tog lång tid och Engström kanske hellre vill se sig själv som en ny version av poeten Karl Vennberg (1910–1995) som i sin ungdom försvarade att Hitler rensade ut Sigmund Freuds verk ur tyska bibliotek för att i sin dagbok senare avfärda nazismen som ”ingenting annat än privatkapitalismens sista utväg”. Jämförelsen handlar enbart om skiftande åsikter eftersom Engström aldrig varit nazist och inte heller uttryckt några varma åsikter om Sovjetunionen vilket Vennberg gjorde.

Vad som skiljer Engström från andra åsiktsbytare inom den svenska offentligheten är att det brukade ta tid att omvärdera, reflektera och utvärdera sina tidigare ståndpunkter. Skyttes och Vennbergs tog årtionden. Engström har däremot på knappt tre år gått från Sven Stolpe konservativ till liberal centerpartist och slutligen medlem i det socialdemokratiska nätverket Reformisterna. Det är raskt marscherat när det gäller idéutveckling och den elake skulle säkert kunna ställa sig frågan om det kanske handlar mer om positionering än förändringar i hjärteroten. Det verkar dock inte så och att resa i fattiga länder kan få de flesta av oss att reflektera över det egna välståndet.

Självklart är det bra att ta sig en funderare och den som alltid har exakt samma ståndpunkt som tidigare är ingen tänkare utan fundamentalist. Men att ständigt ändra åsikt och alltid vara bergsäker på att den nya ståndpunkten kommer att leda till frälsning för oss alla är snarare ett tecken på den egna osäkerheten än förmågan att utvärdera sig själv. Det är tyvärr också den känsla man får av Engströms återkommande nya varumärkesdeklarationer och frågan är vad hans läsekrets får i utbyte av det. En författare som jämt och ständigt återuppfinner sitt eget ideologiska livshjul är helt enkelt inte en speciellt god skildrare av omvärlden.

Vad blir det för åsikt i morgon eller för att citera hans namnes aposteln Tomas ord till Jesus: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”