MEN OCKSÅ på andra håll i länet prajdas det numera – liksom på en radda platser från nord till syd i vårt land.

Pride har blivit något av en folkrörelse.

För Stockholms del var det 40-årsjubileum. Det var 1977 som den första demonstrationen ordnades där; runt 300 deltog.

Först i landet var huvudstaden dock inte – ett par mindre tåg hade genomförts tidigare. I Örebro och Uppsala.

Att Stockholm Pride idag blivit en nationell angelägenhet förvånar inte. Med 50 000 i tåget och runt en halv miljon som tittar på är det huvudstadens största folkfest. Därtill Nordens största hbtq-manifestation.

Antalet aktiviteter under veckan börjar bli Almedalsmånga.

SOM BREV på posten kommer också kritiken.

”Perversa veckan” twittrade en upprörd ung kristdemokrat. Han fick snabbt på moppo av ungdomsförbundets ledning och bad om ursäkt.

Vilket resulterade i att likaledes ung SD-politiker i Jönköping tyckte att han var feg.

Inget att förvåna sig över – det är inom just SD och KD som de högljudda bakåtsträvarna finns. Dock ska sägas att Kristdemokraterna tagit sjumilakliv i tolerant riktning under åren som gått.

Men det finns kritik som inte kan avfärdas som homofob. Från vitt skilda håll.

En vänsterkritik som menar att Pride är för kommersiellt, glammigt och dyrt. För mycket schlager och för lite politik. Att Försvaret, Polisen och Migrationsverket deltar upprör särskilt. Liksom att Allianspartierna är med (även KD i Stockholm!).

Annons

Bedrövligast är den antisemitism som judiska deltagare mött under förevändning om att det handlar om Israelkritik. Detta svart-rosa block tog för ett antal år sedan över firandet i Uppsala. Många var de som inte välkomnades.

Så lär det inte gå i Stockholm. Vänsterkritikerna nöjer sig med att ordna alternativa arrangemang vilket är helt i sin ordning.

SEDAN HAR vi den än vanligare kritiken från både homo- och heterosexuella att Pride är för provocerande, för sexuellt utmanade och för utspökat.

”Fördomarna förstärks” brukar det heta.

"Varför kan inte folk vara klädda som vanligt?”. Fnyser ”finbögar” (ofta med högeråsikter) och undrar ”vanliga anständiga” heterofiler.

Nu är de allra flesta i Pridetågen ytterst städat klädda. Men för de roliga tv-bilderna står fjäderboorna och läderutstyrslarna från dunkande discoflak.

Det är det som gör det till folkfest. Det är det som lockar ut hundratusentals på gatorna i Stockholm.

Det är festivalskänslan.

ALTERNATIVET har ju provats i fullskalemodell.

Från starten och 20 år framåt ordnades ”homosexuella frigörelsedemonstrationer”. Banbrytande och oerhört viktigt. Men präktiga så det förslog, som ett ordinärt förstamajtåg.

Reaktionerna blev med tiden mer gäspningar än entusiasm. Fler än några tusen samlade aldrig dessa demonstrationer. Tunga politiker dök sällan upp – vänsterriksdagsmannen Jörn Svensson var länge det enda undantaget.

Mediebevakningen var också begränsad. Några tiotalet artiklar och etermedieinslag blev det de första åren. Jag vet, för jag har skrivit en rapport om just detta.

RFSL:s frigörelsevecka hade helt enkelt kommit till vägs ände.

Vändningen kom 1998 med Europride i Stockholm. Resten är historia.

Så låt extremvänstern gnöla och ”finbögarna” fnysa. Deras recept är testat.

Det är det glammiga, glada och ibland utflippade – men fortfarande i grunden politiska – som fungerar.

Happy Pride! som vi säger.

KDU