Under flera år var det en återkommande tradition för oss att ta med kidsen och åka till kungliga hufvudstaden under de där ofta rätt fuktiga och gråmurriga dagarna före allhelgona.

Vi var lyckliga nog att genom släktband ha närmast fri tillgång till en lägenhet i Akalla. Den enda ekonomiska utmaningen var alltså att ta sig dit.

Sedan låg hela storstadens utbud av sevärdheter, museer, shopping, spännande tunnelbanenät,mångkultur, droger och social utslagning vidöppet för oss.

Vi gick och gick för det mesta. Det är det absolut bästa sättet att uppleva storstäder på, brukar jag hurtigt hävda.

Arma barn. Efter ett tag blev de unga fötterna tyngre och tyngre, stegen allt mer hasande. Blodsockret brukade nästan osvikligt dippa i botten någonstans på Österlånggatan i Gamla stan, dit jag släpat ätteläggen för ett obligatoriskt besök på Kalikå. (Det är ju så roligt där, ni vet barn!)

Till följd av det fick vi ibland nödköpa svindyrt fika i totalt charmlös lokal i stället för mitt planerade Sturekattenbesök. Men jag lärde mig att packa ner bullar i ryggsäcken (detta hände sig innan kolesterolhysterin utbrutit så mina småttingar slapp äta utflyktsmorötter) och sedan travade de små fötterna på så glatt ett tag till. Så att vi till och med orkade med ett besök i Kistagallerian på hemvägen.

Annons

Så här i efterhand ser jag att de här Stockholmsbesöken, i all sin anspråkslöshet, faktiskt gjort oss lite streetsmarta. Vi klarar att ta oss fram hyfsat i storstadsmiljö, utan att framstå som värsta lantisarna. Inbillar vi oss i alla fall.

Vi vet att man inte ska titta på alla människor. Vi kan förflytta oss med hjälp av SL-nätet och hankar oss därför fram även i andra tunnelbanenät i andra länder. De är ju ofta uppbyggda på liknande sätt.

Vi vet också att man måste ha svikt i knäna och försöka hitta något att hålla i för att inte ramla när vi står i överfyllda bussar.

Våra anspråkslösa höstlovsdagar i Stockholm gjorde alltså nytta.

Under de här besöken reflekterade jag egentligen aldrig över var Stockholmsbarnen var på höstloven. Vi tyckte väl att där fanns ungar så det räckte – trots att det tydligen måste ha varit ett stort tapp.

Detta fick jag klart för mig när jag härom hösten gick en tvåveckors språkkurs i London (finansierad av facket – helt otrolig avgiftsåterbäring).

Alla journalistkollegor från Stockholm, Göteborg och Malmö verkade så förunderligt hemma på Londons gator. De lotsade mig, som vore jag värsta lollan, till det ena häftigare vattenhålet efter det andra, tipsade om annorlunda sevärdheter vid sidan av turistfällor som Big Ben, Towern och Tussauds.

Mot slutet av andra veckan frågade jag imponerat hur det kom sig att de kunde London så bra.

Då tittade de väldigt frågande på mig. Sen kom svaret:

– Vi brukar ju åka hit på höstloven med barnen.

Precis som om det gör väl alla. Jojo, det är tydligen viss skillnad på journalister och journalister. Det visste jag förstås innan, men hela vidden hade jag inte klar för mig. Vi åkte till Stockholm, stockholmarna till London.

Därför skrattade jag lite nöjt inombords när jag inför förra eller förrförra höstlovet såg reklamen med en välkammad och märkesklädd Djursholmsgosse som säkert gick på Adolf Fredrik (jaja, liiite fördomsfullt kategoriskt men ändå – ni förstår typen).

”Höstlovskryssa med MSC Cruises” var budskapet.

Hehe, det är helt klar skillnad på stockholmare och stockholmare också.