Under tre år följde hon en familj som förlorat sin dotter i spädbarnsdöd. "Efter Inez" är en dokumentärfilm om ensamhet, sorg och saknad, men också kärlek och hopp.

– Det är en skildring av en familj som går igenom en livskris, berättar regissören Karin Ekberg som under torsdagen gästar Eksjö i samband med visningen av dokumentären på Metropol.

Hon tar exemplet när Filip återgick till sitt jobb på ett byggföretag ett tag efter att Inez gått bort.

– Han blev behandlad ungefär som han haft en förkylning. Många upplever det som ett dubbelt trauma, först händer det och sedan blir det väldigt tyst, tomt och ensamt.

Kom ut i mars

Cirka 420 barn dör i plötsligt spädbarnsdöd varje år enligt uppgifter från Spädbarnsfonden.

Annons

– I trafiken är det nästan dubbelt så många som dör men med tanke på hur mycket det pratas om det och hur mycket pengar det satsas på i åtgärder så är det uppenbart att det är fruktansvärt tyst om spädbarnsdöd, berättar Ekberg.

Karin berättar att hon under ett års tid gjorde research för filmen. Hon läste på om ämnet, träffade familjer med olika erfarenheter och 2013 träffade hon paret som filmen skulle handla om.

– Vi började filma i september 2013 och var klar 2016, men sedan jobbade vi ett tag med klippning och ljud innan det kom ut i mars 2017.

Starka berättelser

Efter Inez har visats på flera orter där filmen följts av en frågestund och diskussion, så även tanken i samband med visningen i Eksjö.

– Ibland bjuder vi in olika personer som psykologer och filosofer som får ge sin bild av filmen. Men framför allt är det många i publiken som delat med sig av sina livsberättelser och erfarenheter av att förlora ett barn, en del äldre kvinnor har lättat sina hjärtan för första gången och då i en tid där du inte fick sörja eller se sitt eget barn. Det brukar bli väldigt starka berättelser.

Vad kan man göra för att stötta personer som varit med om något sådan här?

– Vi hade radiopsykologen Allan Linnér med i en träff och han delade med sig av några enkla råd. Många föräldrar vill egentligen kunna berätta om sina barn så man kan ställa ganska enkla frågor som om det vore att de har ett levande barn. Var det stort eller litet? Varför valde ni det namnet? Vad gjorde ni under tiden tillsammans? Sedan är det alltid svårt att hantera det vardagliga i alla former av livskriser, så att hjälpa till med det praktiska som att hämta och lämna, komma med matlådor men framför allt titta förbi och våga bryta tystnaden.