”Om jag vinner, då är det något som inte står rätt till.”

Så sade han innan han ställde sig på scenen inför publiken i Karlstad. Edward Blom alltså, strax innan han förra lördagen framförde sitt bidrag – låten ”Livet på en pinne” – där han med tveksam tonkänsla och i sällskap med bland annat en dansande hummer och en smältande ost sjöng om livets goda. Den mediokra sångprestationen kompenseras så att säga av bakgrundsdansarna.

Ungefär detsamma kan sägas om Vänsterpartiets sammankomst. Det var till rytmiska trummor och uttrycksfull koreografi av ett gäng orangeklädda dansare som partiets 42:a kongress på fredagen inleddes i Karlstad.

I likhet med förra helgens arrangörer var Jonas Sjöstedt noga med att innehållet på scenen skulle vara lätt att ta till sig. Närmast övertydligt tecknade han en bild av sitt Sverige.

Det är ett land som består av en liten klick giriga miljardärer. Resten, den stora massan, är fattiga och lever i misär. Det mesta var bättre förr. Men – och här kommer faktiskt något optimistiskt från Vänsterledaren – det går att lösa! Och enkelt är det dessutom: Det är bara att höja skatten för de rikaste och införa sex timmars arbetsdag. Lätt som en plätt.

Annons

Man ska vara försiktig med att raljera över människors levnadsvillkor och det faktum att vissa har det knapert i slutet av månaden. Men bilden av Sjöstedts Sverige är så svartvit att den blir svår att ta på allvar.

De senaste veckorna har flera riksdagspartier presenterat sina valplattformar. Nu har turen kommit till Vänsterpartiet, som i och med kongressen kickar i gång sitt valarbete. Samtidigt som främst Socialdemokraterna och Moderaterna tävlar om vem som är tuffast när det gäller brott och straff, betonar Vänsterpartiet ideologi. Genom satsningar för ökad jämlikhet ska man locka väljare från främst Socialdemokraterna.

Något alternativ finns naturligtvis inte för ett parti längst till vänster än att försöka attrahera väljare till höger om sig själv. Men nu är Sjöstedt riktigt på offensiven. Socialdemokratin har blivit ett mittenparti, säger han och förfasar sig över Stefan Löfvens (S) konstant utsträckta hand åt allianspartierna. Rädd att bli ensam kvar i kylan efter valet i september är alltså strategin att få Vänsterpartiet att framstå som det enda alternativet för den som placerar sig till vänster om den politiska mitten.

Tyngd av den senaste tidens interna avhopp vill han diskutera sakfrågor i stället för att svara på frågor om Lars Ohly, Amineh Kakabaveh och nu senast Rossana Dinamarca, som i söndags lämnade partiet och samtidigt riktade kritik mot det hon upplever som toppstyrning och härskartekniker från partistyrelsens sida.

Sjöstedt vill hellre ta åt sig äran för att hans parti under mandatperioden har varit med och genomfört 80 reformer för ökad jämlikhet. Han talar hellre om sitt motstånd till ”högerns höjda pensionsålder”. På många områden har han partikamraterna med sig: inledningstalets längsta applåder gick till markeringen mot en eventuell inskränkning av strejkrätten, med en syftning till arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) initiativ att se över strejkrätten efter den långvariga konflikten i Göteborgs hamn (en fråga som ledarsidan har anledning att återkomma till framöver).

Men alla sakfrågor lockar inte. Det svar väljarna bör lyssna extra noga till gäller kongressmotionen om att dra sig ur den blocköverskridande överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket. Men där svarar partiordföranden svävande om att Sverige har råd med rejäla investeringar utan att förändra överskottsmålet.

Se där, plötsligt en ljus bild av Sverige. Livet på en pinne?