Ännu ett misslyckande. Hur jag än letar i den digra brödavdelningen hittar jag inte en hederlig gammaldags långfranska. Rader av mastiga, vämjeliga och färdigskivade vedträn ligger där, men ingen långfranska.

– Vi får baka själva igen. Eller rättare sagt, du kan väl baka ett vitt bröd? Det är inte så svårt, säger L.

Nej, varför skulle det vara svårt? Och varför skulle inte jag kunna göra det? För många år sedan bakade jag en limpa. Den gick visserligen inte att äta utan redskap från verktygslådan, men god var den.

– Se här. Jag lägger fram ett recept. Det är enkelt. Bara att sätta igång, sa L och överlämnade en skrift med titeln ”Enklare bröd”. Vatten, jäst, vetemjöl och salt. Lätt som en plätt.

Allt var inte bättre förr, men det fanns långfranskor i butiken. De finns fortfarande, men är sällsynta. De gånger jag hittar långfranska i den lilla konsumbutiken i grannbyn hurrar jag till personalen förvåning.

I den mycket större Ica-butiken med det ståtliga namnet Supermarket finns aldrig, och då menar jag aldrig, långfranskor. Där ligger hemska saker med egendomliga namn. Merparten kommer från ett bageri långt, långt härifrån. De smakar också pyton. Fyllda med kemikalier, skulle jag tro.

Att transportera bröd över halva landet torde vara ett miljöbrott. Jag hade hoppats på att Miljöpartiet, nu när det kom in i regeringen, skulle stoppa ofoget. Men icke. Långtradarna med bröd fortsätter att genomkorsa Sverige och utarma lokala bagerier.

Åter till mitt uppdrag: att baka en gammaldags långfranska.

Men vad är nu detta? Med stigande förvåning läser jag receptet. Solroskärnor? Linfrö? Sesamfrö?

Annons

– Hallå! Vad är det för tjafs som står här? En långfranska ska inte innehålla några kryddor, ropar jag till L.

– Jamen, låt bli dem då. Ta bara grundreceptet och ingenting mer, svarar hon.

Jaha. Grundreceptet. Det fixar jag ihop på nolltid. ”Degen ska jäsa i övertäckt bunke i tio timmar” manar bakboken.

Jag tittar på klockan. Den visar sex på kvällen. Alltså är degen klar fyra på morgonen.

– Jag går och lägger mig. Jag måste upp klockan fyra, förklarar jag för L.

Hon upplyser mig då om att jäsningen kan pågå mer än tio timmar. Jag kan vänta till åtta eller nio innan jag tar hand om degen. Konstigt. Varför sägs inte det i skriften?

Morgonen därpå tar jag hand om degen. Den ser väldigt liten ut. Nu ska den knådas, vikas ihop och sen få jäsa ytterligare någon timme. Och sen ner i en brödform och in i ugnen. Ha! Det går som en dans! Men visst verkar den liten. Kanske växer den i ugnen?

L går diskret omkring i köket och övervakar allt, även om hon tror att jag inte märker det. Efter en halvtimme har hon ingripit och tagit ut mitt mästerverk ur ugnen.

– Kanske i minst laget, konstaterar hon.

Jag skär stolt upp mitt paradstycke och vi avnjuter den till frukosten med västerbottenost och engelsk marmelad. Utsökt, skulle jag vilja kalla den. Men liten.

Morgonen därpå åker jag till grannbyn. Förhoppningsvis är det en sån där lyckodag när butiken har gammaldags långfranska i hyllan.