Det finns konstnärer som går vilse i överambitiösa försök att skapa stor konst. Slutresultatet förstår de oftast bara själva, eftersom andemeningen har förlorats någonstans på vägen. Och så finns det konstnärer som följer en direkt motsatt linje: de väljer i stället att gräva där de står och ta till vara på element i sin närmaste omgivning.

Magnus Thierfelder

Magnus Thierfelder är född 1976. Han gick bild- och formprogrammet på Brinellgymnasiet i N..

Magnus Thierfelder

Magnus Thierfelder är född 1976. Han gick bild- och formprogrammet på Brinellgymnasiet i Nässjö och fortsatte därefter sina studier vid Konsthögskolan i Malmö. Idag ställer han ut i Sverige och internationellt.

Magnus Thierfelder tillhör den senare konstnärskategorin och hans postminimalistiska konst är subtil. Hans aktuella utställning på Nässjö Konsthall heter "1 000 bitar" och inkluderar videoverk, skulpturer och installationer. Liksom titeln indikerar fungerar utställningen som ett slags pussel, där varje del agerar som ett lösryckt fragment ur en större bild.

Thierfelders konst är kanske inte något för den som suktar efter överdådiga gester och strikta direktiv, men just därför finner jag den så givande. Den vittnar om ett kraftigt självförtroende och en skarp tilltro till den egna berättarförmågan. Vardagliga bruksföremål såsom spikar, muttrar och lådor har satts samman i olika intrikata formationer och de för allt som oftast tankarna till mänskliga relationer och maktordningar. Verken har med andra ord en art povera-karaktär, då de mestadels består av ganska billiga material – ibland till och med skräp – som ofta har en praktisk funktion långt utanför konstens inhägnade rum.

Solkatt i hand

Jag dras ögonblickligen till videoloopen "Allt det här och ingenting" från 2011, där en solkatt flimrar i en utsträckt hand. Egentligen händer inget särskilt: vi ser bara den såväl hoppingivande som bedrägliga ljuspunkten som desperat famlar efter liv. Det vilar något ömsom sorgligt, ömsom euforiskt över denna scen; en existentiell kärna, där livets splittrade helhet samlas.

Annons

I videon "Breath!" (2015), som till skillnad från det föregående verket inte har placerats i ögonhöjd utan på golvet, visualiseras den rutinartade in-och-ut-andningen i en plastpåses flämtande och pulserande rörelser. Vi tänker sällan på det - att vi andas lika lite som vi tänker på att våra hjärtan slår, men i betraktandet av Thierfelders video påminns man om kroppens skörhet och att dess organ och funktioner närsomhelst kan sluta fungera och stanna upp.

Utställningens troligen mest tydliga och intagande skulptur är "Utan titel (en avvägning)" från i år, där ett långt metallräcke, som skjuter ut från en av konsthallens väggar, kröns av ett par balanserande bruna läderskor. Deras placering är vansklig och de ser ut att kunna tippa över och ramla ner på marken vilken sekund som helst. Men de stannar där de är – utan att trilla – frusna i ett vägande läge. Jag blir väldigt gripen av detta verk, eftersom det tycks gestalta ett sinnestillstånd som är att föredra: att inte vara fast i ett invant tankemönster och att ständigt utmana sig själv samtidigt som man håller sig upprätt.

Den nyproducerade vägginstallationen "Regn från höger", med stora blanka spikar som strilar över en vägg, skulle kunna tolkas som en politisk metafor och kritik mot de högerextrema vindar som blåser genom flera delar av världen, men är lika intressant utan sådana associationer.

Stickkontakter

Det finns också en del installationer man får leta efter, som exempelvis ett verk utan titel som består av ett par stickkontakter insatta i ett uttag med en sammanlänkande kabel. Det är ett underligt inåtvänt verk som ligger på gränsen till det triviala och kan liknas vid strutsar som stoppar sina huvuden i sanden. Om det inte hade angetts i verkslistan hade jag aldrig haft en aning om att det ingick i utställningen, att det var konst. Men det är till denna gräns, mellan det uttalade och det diffusa, som Thierfelder ofta återvänder, och det gör mig både frustrerad och intresserad.

Därtill finns flera podier med små installationer bestående av bland annat träbitar, papper och utdragna snören från lakritshjul som ligger likt svansar kring de övriga objekten. De är inte lika ögonblickliga, som många av konstnärens övriga arbeten, men de har en språklig och lustfylld kvalitet.

Thierfelders verk kräver tid och framförallt inlevelse, de släpper inte ifrån sig ledtrådar på ett lättvindigt sätt. Det är inte de enskilda komponenterna i sig som ska tas i beaktande, utan snarare mellanrummen mellan de olika delarna och samtalen de för med varandra. När man väl har trängt igenom den barriären, inser man vilken omsorgsfull planering som ligger bakom varje detalj. Det är en ödmjuk konst som uppmanar till ett eftertänksamt tempo, och det är relativt sällsynt idag.