DET ÄR FRÅGAN med stort F som ingen politiker vill ta i: antibiotikaresistensen.

Den ligger i topp över saker som svenskar oroar sig för, och enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är det växande antalet antibiotikaresistenta bakterier ett av de största hoten mot människors hälsa.

Det borde få politikerna att agera mer resolut än i dag.

ANTIBIOTIKA är en förutsättning för stora delar av dagens sjukvård.

Det som förr var livshotande lunginflammationer, urinvägsinfektioner eller blodförgiftningar kan nu ofta behandlas framgångsrikt. Såväl vanliga operationer som avancerad cancer- och intensivvård är beroende av att kroppens naturliga immunförsvar kan kompletteras på medicinsk väg.

Problemen med antibiotikaresistens blir emellertid allt allvarligare.

I år beräknas 25 000 européer dö till följd av antibiotikaresistenta bakterier.

År 2050 kan siffran vara uppe i 10 miljoner dödsfall globalt. Om ingenting görs riskerar fler människor att dö av resistenta bakterier än av cancer.

Bokstavskombinationer som MRSA, ESBL och VRE är snart en självklar del av vår vokabulär. Kunskapen om multiresistenta bakterier är redan utbredd. Därför är frånvaron av politiska initiativ märklig.

POLITISKA lösningar behövs eftersom antibiotika är ett uppenbart exempel på allmänningens tragedi.

Annons

Den enskilda tjänar nästan alltid på en antibiotikabehandling - resistensproblematiken drabbar främst andra. Vårdvalssystemet förstärker dilemmat, då kundens preferenser riskerar att prioriteras framför medicinskt förnuft.

Antibiotikaresistens var förvisso ett hett ämne i förra Europaparlamentsvalet, men då främst ur perspektivet att antibiotikaanvändningen inom djurhållningen i EU måste minska. Det är korrekt.

Internationellt används mer antibiotika till friska djur i tillväxtsyfte än till sjuka människor.

ATT ARGUMENTERA för att minska antibiotikaanvändningen till djur i andra länder är en tacksam uppgift för svenska politiker.

Det är betydligt svårare att sjösätta kraftfulla styrmedel för att minska konsumtionen hos människor här hemma.

Det skulle dock behövas, eftersom bakterier som smittar mellan människor många gånger gör större skada än de som finns bland djur.

Ett sätt att minska förskrivningen är att införa punktskatt på antibiotika.

Visserligen kan antibiotika, till skillnad från cigaretter och alkohol som också beskattas hårt, vara en livsnödvändighet. Lägsta möjliga dos av ett preparat är inte heller alltid det bästa sättet att förebygga resistens.

POÄNGEN är att både enskilda personer och vårdgivare måste tänka sig för innan antibiotikabehandling inleds. Då talar pengar sitt tydliga språk.

Om politiskt stöd för punktskatt saknas bör en antibiotikamiljard, som tilldelas de landsting som klarar av att minska användningen - liknande alliansregeringens kömiljard inom vården - införas.

De politiker som tar ansvar för antibiotikaresistensen kan både rädda liv i framtiden och vinna förtroende i dag.