I Jönköpings läns museums Lilla Vita sal hänger på grå väggar färgfattiga bilder och det första intrycket av Länssalong 2016 blir just grått. Tittar jag närmare så ser jag en liten färgklick här och där. Men om min omedelbara tanke är att allt det jag uppfattar som grått är lite tråkigt så ser och känner jag efter en stund också stillheten.

Jag har stigit in i ett rum för kontemplation och för upptäckter.

Fakta: Länssalong 2016

Var: På länsmuseet

Medverkande: Anette Floss, Tenhult, Lars Magnusson, Göteborg, Christian Immon..

Fakta: Länssalong 2016

Var: På länsmuseet

Medverkande: Anette Floss, Tenhult, Lars Magnusson, Göteborg, Christian Immonen, Värnamo, EvaBritt Lindgren, Jönköping, Bosse Blomén Svensson, Anderstorp, Ingemar Thorsén, Jönköping, Marie Gustafsson, Nässjö, Kristina Gadh, Norrahammar, Anne De Geer, Linköping, Emma Larsson, Eksjö, Eva Albrektsson, Månsarp, Leith Abbas, Tranås, Lisa Atterström, Bottnaryd, Bo Karlsson, Jönköping, Elisabeth Gillving Pettersson, Bottnaryd och Bo Arnros, Gislaved.

Pågår: Till den 14 augusti

Som när jag står framför Kristina Gadhs utsökt komponerade festklänning av vackert krusig savojkål och sedan upptäcker att blomman bredvid delvis är skapad av papiljotter.

Och det finns fler klänningar i årets salong. Lisa Atterströms abborrklänningar med fenor och fjäll väcker förtjusning. Både hennes och Kristina Gadhs verk har en bakomliggande historia. Gadhs handlar om skönhetsindustrin. Om förgänglighet, utsatthet, sårbarhet, utlämnande. Lisa Atterströms handlar om barnets förväntan, den som ibland pyser ihop som en sprucken ballong, men som kanske ger lärorika erfarenheter.

Länssalongen har en lång historia och startade redan 1948 med något som då hette Vårsalongen och Höstsalongen och senare, på museichef Gunnar Lindqvists tid, blev Länssalongen. Både Lisa Atterström och Kristina Gadh var med på salongen redan på 1970-talet. På senare år har vi där också fått bekanta oss med den helt självlärda Anette Floss från Tenhult. I sitt intuitiva måleri ger hon oss denna gången en bildberättelse om identitet, uppror och struktur. På en av bilderna står överraskande en kvinna i fjäderskrud. Har hon/vi förtjänat sina/våra fjädrar?

Jag kan inte heller motstå publikfriaren Leith Abbas, Tranås, och hans lekfulla, humoristiska lejonfisk och andra förtjusande föremål i keramik. Onekligen en färgklick.

98 konstnärer prövade lyckan inför årets salong. De lämnade in sammanlagt nästan 300 verk, men bara 16 konstnärer blev utvalda och samsas alltså i en sal. Den intilliggande Röda salen är just nu ett kvinnorum där museet lyfter fram konstnären Esther Bauer, fotografen Calla Sundbeck från Gränna och författaren Hanna Friberg. I Blå salen möter vi John Bauer och i Stora vita salen visas utställningen Smörlyckan. Till helgen invigs också Max Books utställning Mata Hare.

Länssalongen är en stor lokal konsttilldragelse och särskilt viktig i en tid när konstarenorna i Jönköping blir färre och färre. Borde inte några fler fått vara med?

Men lagom är kanske ändå bäst. 2015 års länssalong var i Vetlanda där verken fick uppta hela museet – och det var kanske alltför mycket. Det gav delvis ett spretigt intryck, medan ett lägre antal verk borde resultera i ett strängare urval och ge ett mer stringent och balanserat helhetsintryck. Som, med något undantag, på länsmuseet nu.

Annons

Det är bland annat den lugna färgskalan som skapar det balanserade helhetsintrycket. Kvaliteten på verken känns trots det något ojämn.

Ja, ibland undrar jag hur juryn tänkte. Ett par av bidragen förstår jag inte alls. Hade till exempel behövt en ”varudeklaration” till Bo Arnros träribbor och låda. Här finns nog ett budskap, men min fantasi och inlevelseförmåga räcker inte till.

I ”Blå kabinettet”, det lilla off-side-utrymmet mellan salarna där Bo Karlsson och Elisabeth Gillving Pettersson fått sina verk placerade står jag också lite undrande och blir väldigt nyfiken på hur de övriga 76 – ratade – konstnärernas verk såg ut och vilka kriterier man har gått efter. Och måste alla tre i juryn genast vara överens eller händer det att någon med avvikande åsikt får ge med sig?

Jag undrar också över tillförlitligheten och lämpligheten i det rationaliserande system som länsmuseet och flera andra konsthallar använder sig av vid jurybedömda utställningar i dag. Konstnärerna lämnar inte som förr in sina verk – originalen – på plats. Nu lämnas istället bara foton av verken! Kopior alltså.

Kan det då bli en helt säker och rättvis bedömning? Har inte den i nya tekniker kunnige, den som kan presentera sitt verk på ett fördelaktigt sätt fördel i förhållande till den tekniskt mer okunnige som bara tar en bild rakt upp och ner?

I årets salong deltar nio kvinnor och sju män. Åtta av dem är från Jönköpingsområdet. Medelåldern är relativt hög. En är född på 1930-talet, fem på 1940-talet, två på 1950-talet, fem på 1960-talet och tre på 1970-talet. Den yngre konsten visas varje år på Ungdomens vårsalong.

Priserna på verken varierar från 1 200 kronor till 12 000 kronor. Konstnärerna får ingen utställningsersättning. Det är ”bara” äran.

Jag har sett de flesta länssalonger sedan 1970-talet. De har ändrats precis som tider och trender ändras. Som någon på årets salong uttryckte det: ”Det var mer sprudlande förr. Och mer varierande”.

Lennart Joanson är utan konkurrens den konstnär som har antagits till flest länssalonger. Ja, faktiskt i stort sett alla fram till en bit in på 2000-talet då han slutade lämna in sina verk. Ett oslagbart rekord.

Det är inte utan att jag i årets stillsamma salong saknar ett riktigt häftigt penseldrag från hans färgsprakande palett.

Fotnot: Länssalongen är ett samarrangemang mellan Jönköpings läns museum och Jönköpings läns konstförening. I juryn satt i år Lena Lindgren, utställningssamordnare på Östergötlands län museum och tidigare konstintendent på Jönköpings läns museum, konstnären Jonas Liveröd, Malmö, och Sophia Rasmussen, ledamot av konstföreningens styrelse, Huskvarna.