FÅ SAKER ÄR viktigare än ekonomisk frihet. Friheten att kunna lämna en partner, ett jobb eller en stad utan en större ekonomisk förlust som resultat. I alla fall inte en omedelbar sådan.

Att ha sparat ihop en egen buffert för att klara oväntade utgifter kan låta självklart för många, men det är långtifrån alla som har gjort det.

Enligt undersökningen Bobarometern, genomförd av Svensk Fastighetsförmedling, som publicerades i slutet av förra året, så uppger var tionde person i Sverige att de saknar ett sparande.

Framförallt är det unga personer, ungefär var femte, som inte har ett eget sparande.

LYCKLIGTVIS har mer än var fjärde svensk en buffert på över 100 000 kronor.

Samtidigt är det oroväckande att så många som var tionde person inte har sparat ihop tillräckligt. Särskilt när det inte krävs så mycket i det långa loppet.

De allra flesta kan spara ihop lite varje månad. Många bäckar små gör en stor å.

Förr i tiden sades det att man skulle ha en årslön på banken. Mest känd för att propagera för den summan blev folkpartisten och tidigare finansministern Ann Wibble. För sitt uttalande fick Wibble fick utstå kritik, men en poäng hade hon onekligen.

Numera säger många att det räcker med två eller tre månadslöner i ett vanligt konto på banken.

Annons

Att bara ha alla pengarna liggandes i ett sparkonto ger dock inte så mycket i längden. Av det man har sparat ska helst en del investeras också.

Om man dessutom redan tillhör den skara människor som redan har sparat ihop några månadslöner och inte behöver mer lättillgängliga pengar finns det ingen anledning att fortsätta att placera framtida pengar i samma vanliga sparkonto. Annars är risken att pengarna förblir orörda när de i stället hade kunnat växa genom investeringar.

TYVÄRR minskade regeringen i år förmånligheten för en av svenska folkets populäraste investeringsformer.

Första januari 2018 höjdes nämligen den så kallade ISK-skatten, det vill säga, skatten på investeringssparkonton. Skatten hamnade till slut på nästan 0,45 procent, vilket är cirka 0,07 procentenheter högre än för 2017.

ISK är en bra sparform för många. I ett sådant konto kan man bland annat spara aktier och fonder.

Skillnaden mellan ett ISK och ett "traditionellt" fond- eller aktiekonto är att man inte behöver betala skatt på den eventuella vinsten.

Istället schablonbeskattas ens ISK-tillgångar varje år, oavsett om man gör vinst eller förlust.

Även skatten på kapitalförsäkringar höjdes i år (höjningen är densamma som för ISK). Även det är en sparform som många svenskar använder sig av.

ATT SKATTEN "bara" resulterade i en höjning med 0,07 procentenheter kan verka lite.

Men det faktum att regeringen (med alliansens tillåtelse) väljer att straffa sparare är symboliskt. Dels straffar man ett ansvarsfullt beteende - att spara inför framtiden är något som borde uppmuntras - och dels minskar man privatpersoners ekonomiska rörlighet.

Att vilja vara ekonomiskt oberoende av staten är bra. Fler borde ha det som mål. Särskilt med tanke på att staten i framtiden kommer att ha svårare att garantera till exempel rimliga pensioner (mer om det i nästa artikel).

Varje person som sparar sina egna pengar är en person mindre för staten att ombesörja. Regeringen borde uppskatta - inte skatta - det.