Fullständigt nertryckta i skorna. Så beskriver föräldrarna till några av de ungdomar som blivit utan assistans den behandling de fått av Tranås kommun. Någon har bestämt sig för att spara pengar och de som inte själva kan säga nej får betala. Det är så de känner.

— Var ska vi göra av våra barn? Vårdbehovet har inte försvunnit. Det här är ungdomar som kräver ständigt och konstant ansvar. Man måste ha ögon i nacken, säger Annika Johansson.

Hon är mamma till Simon, som fyllde 24 år i våras. När han var 2,5 år fick han sin diagnos; autism och måttlig till svår intellektuell funktionsnedsättning. Han har svårt att kommunicera och går helst runt med hörselkåpor på sig för att stänga ute ljud.

— Simon har väldigt lite tal, han måste ha människor omkring sig som verkligen förstår honom, förklarar Annika.

Enligt läkarutlåtanden har Simon en ”ytterst långsam utvecklingstakt” och är ”helt beroende av vuxentillsyn”.

— Tidigare hade vi 64 timmars assistanstid plus jourtid upp till 130 timmar, berättar Annika som tillsammans med sin make själva fungerar som Simons assistenter.

Det handlar i princip om assistans dygnet runt eftersom Simon också går på dagverksamhet. Förhoppningen är att han så småningom ska kunna flytta hemifrån, vilket Annika menar hade fungerat bra med assistenter. Men nu blir familjen helt utan. Eftersom kommunen inte anser att Simon behöver assistans för grundläggande behov som mat och hygien, beviljas heller ingen assistans för övriga behov som tillsyn.

— Jag blir så jäkla förbannad! Det är jobbigt att vi som har barn med funktionshinder ska betala, de är medborgare i Tranås de också. Våra barn är väl mer värda än någon skottkärra nere i parken för 300 000 kronor.

Hon får medhåll av Malin Sahlstedt Johansson vars 17-åriga son Oskar har liknande diagnoser. Han hade tidigare 75 timmar assistans, men efter en ny bedömning av kommunen hamnar även han på noll.

— Konsulten vi hade hemma sa rakt ut att det inte kommer att bli någon assistans och att Oskar ska in på gruppboende. Man känner sig maktlös. Hur ska Oskar klara sig i framtiden när jag inte finns längre?

Runt midsommar jobbar Oskars assistenter sin sista dag, hur sonen kommer att ta det vet inte Malin Sahlstedt Johansson. Just förändringar är ofta svårt för personer med autism, som kan bli stressade och oroliga när saker och ting inte är som vanligt.

Annons

— När Oskar började gymnasiet och bytte skola tog det nästan ett år innan det lugnade ner sig. Det har tagit jättelång tid för honom att få förtroende för assistenterna, nu får vi börja om från början igen om och när vi får ett nytt beslut, säger Malin som befarar att både hon och sonen ska bli isolerade.

— Jag kommer inte att kunna jobba eftersom jag är ensamstående. Jag vet inte vad kommunen har tänkt sig, jag får väl gå till socialen.

Mikael och Teija Bäckströms 14-årige son Henrik, som nästan aldrig kallas för något annat än Henke, har också autism, i kombination med intellektuell funktionsnedsättning och adhd. Han är beviljad korttids efter skolan fyra dagar i veckan. Den insatsen får han behålla, men inte de drygt 30 timmar personlig assistans som han tidigare fått. Motsägelsefullt, menar Mikael Bäckström.

— Han hade ju inte haft korttids om det inte fanns ett vårdbehov. Men tydligen behöver han ingen hjälp hemma. Man kan tycka att en 15-åring klarar sig hemma ensam, men Henke ligger på samma nivå som en tvååring, säger Mikael som tycker att det är märkligt att ett vårdbehov som kommunen tidigare ansett fanns nu har försvunnit.

Familjen Bäckström har överklagat kommunens beslut till förvaltningsrätten. Hur de skulle göra fick de ta reda på själva, beskrivning kring hur man överklagar fanns inte med i beslutet, trots att det är lagstadgat.

Förvaltningsrätten skickade tillbaka ärendet till kommunen för omprövning, som återigen gjorde bedömningen om noll timmar.

— Handläggaren har inte ens träffat Henke, och förmodligen aldrig någon person med autism eftersom hon jobbar med dementa på ett äldreboende, säger Mikael.

I beslutet hänvisas bland annat till en dom i Kammarrätten i Jönköping som slår fast att saker som att duka fram mat och hälla upp dryck inte är grundläggande behov. Den domen rör en äldre man som har förlamning och synbortfall på vänster sida efter stroke. Likheterna är få med familjen Bäckströms, ibland överaktiva, tonåring som måste övervakas för att inte länsa kylskåp och skafferi.

Mikael Bäckström upplever att saker och ting inte gått rätt till i kommunens hantering. Bland annat uppger han att intyg som familjen skickat in till kommunen ”försvunnit” för att återfinnas långt senare.

Tranås kommun har också fått allvarlig kritik för sin hantering av Henkes fall. Familjen Bäckström anmälde kommunen till JO som kritiserar socialnämnden för felaktig handläggning av förvaltningsrättens avgörande. JO anser också att dokumentationen är bristfällig och inte lever upp till kraven i LSS, för detta anser JO att socialnämnden förtjänar allvarlig kritik. Det saknas helt noteringar i Henkes journal mellan februari och december förra året, trots att det var under den tiden som beslutet från förvaltningsrätten inkom.

JO menar att Henkes ärende tyder på kunskapsbrister hos kommunen, både vad gäller grundläggande förvaltningsrättsliga regler, principer för handläggning och dokumentationsskyldighet. JO uppmanar därför socialnämnden att vidta åtgärder för att komma till rätta med bristerna. Personalen bör enligt JO få utbildning och stöd för att kunna fatta beslut på ett rättssäkert sätt.

— Jag har svårt att förstå kommunens attityd. Tranås kommun är funktionshinderfientligt. Vi har faktiskt övervägt att flytta. Vad gör man, vi måste få hjälp, säger Mikael.

Föräldrarna berättar att de känner sig maktlösa. De upplever att kommunen bestämt sig redan från början att assistansen skulle dras bort och att utredningarna bara varit spel för galleriet.

— De vänder på allt så att det ska se ut som att ungdomarna klarar sig själva, säger Malin.

LSS