Den sydafrikanske före detta ärkebiskopen Desmond Tutu ska ha sagt att han hellre skulle hamna i helvetet än i en homofobisk himmel. Det är ett uttalande som lika väl hade kunnat vara plockat ur någon av alla de insändare om regnbågsveckan som har förekommit i Vetlanda-Posten de senaste veckorna.

Just insändarsidorna är just nu ett forum för åsikter om både regnbågsveckan och kyrkovalet. Varje dag har någon något att säga i båda dessa viktiga frågor. Det är bra. Och jag är glad att vi kan erbjuda en plats för den allmänna debatten – i dessa och så många andra ämnen. Och visst flätas de in i varandra – frågorna om hbtq, religion och det demokratiska valet.

Även på nyhetsplats har de här frågorna speglats och Vetlanda-Posten har tagit ställning genom att pryda både sajtens och tidningens förstasida med den regnbågsfärgade badgen med budkapet ”Alla får plats”.

”Får man vägra Pride?”, frågade sig en signatur, och fick mycket både stöd och mothugg av andra insändarskribenter. Ja, man får självklart vägra Pride, och man får vägra regnbågsvecka, är det enkla svaret på den frågan. Det är just det som är poängen. Man gör som man vill. Och låter rimligen i samma anda andra göra som de vill. I toleransens namn. Eller godhetens, kanske Desmond Tutu skulle ha sagt.

Annons

I sin bok ”Om godhet: och varför den gör all skillnad i världen” skriver han tillsammans med sin dotter Mpho Tutu, som är lesbisk och fick lämna sitt ämbete som präst i den anglikanska kyrkan när hon förra året ingick äktenskap med sin flickvän sedan många år, om att han tror att människan är i grunden god.

De skriver att godhet är normen för människan och samhället, och det är en intressant tanke. Om man drar den till sin spets kan den förklara varför din tidning så sällan rapporterar om goda gärningar men betydligt oftare innehåller nyheter om misshandel, våldtäkt och andra brott som människor begår mot varandra – de bryter mot normen. De handlingar som vi betraktar som onda är nyheter eftersom de bryter mot det vi lutar oss emot i vardagen. Det inger väl ändå viss tröst, eller hur? Att godheten är norm.

I insändarspalterna läser vi vidare apropå regnbågsvecka och kristendom: ”Normlösheten griper omkring sig”. Men gör den det? Är det inte i stället så att många känner behov av att utifrån religion eller sexuell läggning, eller båda två, kontrollera andra människor? För om normen är godhet, då omfattar den väl alla människor? Åtminstone Tutus självklara svar på den frågan är ja. Och jag håller med. För jag har ett val. I varje enskilt läge har jag, och du, möjligheten att välja det som är gott. Och det goda inkluderar inte hat, hot eller kränkningar.

Hen är inte som jag – vit och heterosexuell med villa (okej, sålde den för ett par år sedan), vovve (fast han är misstänkt lik en katt) och Volkswagen (jo, Volkswagen gick 2016 om Volvo som Sveriges mest sålda bil) – alltså blir jag misstänksam, kanske rädd. Det är naturligt, känslobaserat och inte konstigt alls. Men jag kan välja. Misstänksamheten måste inte leda till avståndstagande och ett vi och dom-tänkande. Det måste inte heller leda till att den första tanken är att det måste vara något fel för att hen inte är som jag. Det är bara annorlunda. Tutu skriver om de andra, främlingarna: ”Först beskrivs de som annorlunda. Sedan används detaljerna som gör dem annorlunda till att slå fast att de är ”lägre stående” eller ”sämre” än vi. Sedan liknas de vid djur. Längre fram kallas de för odjur. Till sist blir de ohyra som måste förgöras”. Han refererar till Förintelsen och Apartheid, men det kunde lika gärna vara en dystopisk samtidsanalys.

Det pratas mycket om normförskjutningar i samhället omkring oss i dag, och i spåren av det om polarisering. Vi sätter grupper mot varandra och hjälps åt att sprida misstro. Som droppen sakta, men mycket säkert, urholkar stenen tas ett litet steg i taget, och för varje steg har varje enskild individ själv ett val – i vilken riktning vill jag gå?

Det personliga ansvaret för det kollektiva bästa bär bara du och du kan förvalta det genom att säga ifrån när någon blir kränkt eller orättvist behandlad – vid fikabordet på jobbet såväl som i insändarspalterna.