Plötsligt är de borta! Alla julkort som under de senaste veckorna hängt över dörren till sovrummet, vackert uppradade, som en brokig solfjäder, med massor av roliga motiv, tomtar och änglar, snövita nejder och en del annat.

– Korten är borta! Någon har stulit julkorten som kom till oss, ropar jag till L.

– Inte alls. Jag tog bort dem. Julen är över. Har du inte märkt det? Vi är i mitten av januari, säger hon.

Ja, ja. Julen må vara över, men det finns ingen anledning att plocka ner alla de kära hälsningarna från släkt och vänner. Vissa hälsningar var förresten från okända, eller från folk med oläsliga namnteckningar, men de var säkert våra vänner ändå. (Julkort på internet är ett otyg. Julkort ska levereras av snigelposten, inte av någon annan).

Julen är en härlig tid. I den allra mörkaste perioden av året lyser vi upp våra hus med adventsljusstakar, kulörta lyktor, glimmande stjärnor och en och annan illuminerad figur. En vacker liten kyrka som strålar ut sitt välkomnande ljus är en av våra julklenoder.

Jag går genast och kollar att kyrkan verkligen står kvar. Det gör den. Men julkrubban, inköpt på en marknad i Krakow, är försvunnen. Josef och Maria och barnet har tydligen redan packats ner. Onödigt tidigt.

Högtiden är också förknippad med sina särskilda sånger. Dessa är för mig som körsångare redan utslitna i september, men för L är de en omistlig del av julen.

Annons

Även om december är mörkast är januari ingen ljusets månad. Därför torde allt som kan lysa upp även denna månad fredas. Februari är inte heller en tid av lyster.

Granen tog vi ner på trettondagen. Det var egentligen för tidigt, men den höll på att förlora alla sina barr. En naken gran är ingen upplyftande syn.

Jag har också upptäckt att L plockat undan de flesta av adventsljusstakarna. Den enda som är fredad står på arbetsrummet, som jag överväger att låsa fram till påsk.

Men hon är inte rigid. Vi har kommit överens om att stjärndraperiet som pryder vårt uterum ska få stå kvar tills vidare. Och det enastående ljuskonstverket i form av eldflugan kommer att pryda fönstret mot vägen ytterligare en tid.

Och apropå julkort. Vi skickade massor. Dessvärre vet vi inte om alla kom fram. Någon marodör bröt sig nämligen in på postterminalen och stal 4 000 julkort. Måhända var några av dem våra.

Det som smärtar mig mest i sammanhanget är att jag äntligen fick iväg ett julkort till en av Sveriges bästa gitarrister, som under flera år skickat julhälsningar till mig. Nu vet jag inte om han verkligen fick mitt julkort i år.

Nåväl. Jag får väl finna mig i att julen är över och vi får vänta tills nästa stora högtid infinner sig. Men varför vänta?

– Vad är det här? Någon har hängt upp våra påskägg på vår fina leksandsljusstake. Och en massa fjädrar dessutom, utbrister L.

– En god framförhållning är något som kännetecknar en person som har ordning på sitt liv och inte utsätter andra för ovälkomna överraskningar. Dessvärre hittade jag inga midsommarblomster, hade jag tänkt säga, men går i stället ut och placerar vår gula porslinshare på trappen.