Gav mig flashbacks av att själv ha mist en anhörig som hittats i vatten... Därför kan jag inte med att se – det blir för övermäktigt i min egen värld.

Dessvärre kan jag inte göra något åt det. Antingen får jag strunta i Facebook eller acceptera läget, för folk kommer fortsätta sprida det som händer. De gör det för att vi ska få en inblick i hur det ser ut runt om i världen. För att vi ska inse hur bra vi har det och att vi måste hjälpa de som behöver hjälpas – nu!

Själv blir jag frustrerad. Jag har ingen aning om vad jag kan göra? Ja, jag kan välja att dela bilder för att visa att jag bryr mig, men hjälper det något av alla de stackars barn som måste fly och inte klarar av den tuffa resan?

Vad ska jag göra? Åka och hämta ett av barnen och låta det bo hos mig, lära det svenska och försörja det bäst jag kan? Med vad? Pengar jag knappt har...

Jag önskar jag kunde. Och kanske kan jag? Men frågan är – vill jag? Tänk efter själv. Vill du?

Det blir så mycket tankar och frågor, samtidigt uppskattar jag mitt eget liv så otroligt mycket.

Fy tusan vad jag har det bra egentligen!

Annons

Plötsligt reagerar jag starkt på vad en kvinna skriver i samband med en av bilderna jag var nära på att skrolla förbi. "Lärare och föräldrar berättar hur barnen är alltmer aggressiva mot varandra, och hur de ritar huvuden som huggs av vid psykosociala teckningsstunder. Barnen i Syrien riskerar att bli en generation av våld. De känner sig övergivna och svikna, och upplever att hela världen är emot dem. De riskerar att ta till våld för att lösa problem och konflikter när de växer upp. Det är ju så de har tvingats leva." (Källa: Unicef)

Jag kan inte ens tänka mig att behöva mista hela min familj och se dem mördas på sätt som inte ens går att beskriva på grund av smärtan det frambringar.

Men när hon skriver så blir jag delvis rädd. För när man jobbat så tätt inpå ämnet psykisk ohälsa som vad jag har gjort, vet jag att det finns vissa brister inom vården. Så många självmord, så många psykiskt sjuka. Så lite personal och så lite tid.

Det jag vill komma till är – vad ska hända med de här barnen när de väl kommer hit? De som känner att de absolut inte längre har någonting att leva för.

Har vi möjlighet att ge rätt hjälp, eller ska de placeras runt och inte få en riktigt trygg tillvaro. Vad blir resultatet av det, när man långt ifrån orkar bry sig om konsekvenser? (I förebyggande syfte känns en upprustning av samhället därför mer behövligt än någonsin...)

Jag menar inte att vi inte ska göra allt för att rädda liv och vara medmänniskor, missförstå mig rätt, men har vi möjlighet att ge dem hjälpen när de väl är här?

Kanske inte. Men då är det ju upp till var och en som individ att lösa det. Inte dela en bild, utan i stället dela med sig av sitt hem. Men då kommer vi tillbaka till det där – vill du?

Hur skulle du faktiskt reagera om ett av barnen en dag "stod och plingade på dörren"? Blir det jobbigt då? Kanske ser du det som en risk? Kanske är det dock ingen risk alls, för att allt som behövs är kärlek. Något vi människor kan vara otroligt bra på att ge, men också – fruktansvärt dåliga.

Där fick jag svar på min egen fråga. Vad kan jag göra? Svaret är – ge mer kärlek. Och förhoppningsvis är det då vad jag själv får tillbaka.