Det är förmiddag, strax innan lunch, och Amanda ska snart föreläsa för en grupp studenter som läser specialpedagogik. Initiativet är hennes eget och ämnet är hennes liv.

Profilen: Amanda Wernersdotter

Ålder: 23 år.

Bor: Jönköping

Familj: Stor.

Intressen: Min hund, människor, hår,..

Profilen: Amanda Wernersdotter

Ålder: 23 år.

Bor: Jönköping

Familj: Stor.

Intressen: Min hund, människor, hår, smink och mode.

Läser: Nyheter och e-böcker.

Lyssnar på: Allätare men gärna The Ark.

Tittar på: Serier, nyheter och samhällsprogram.

Favoritmat: Mina föräldrars mat.

Drömmer om: Att kunna leva på föreläsningar. Och barn i framtiden.

— Jag föddes i vecka 27 och fick en blödning i hjärnan. Men det dröjde tills jag var elva månader innan mina föräldrar fick en diagnos, säger hon.

Dottern, fick de höra, hade spastisk CP och skulle varken kunna äta, sitta eller prata. Men föräldrarna kämpade. Mycket av tiden tillbringandes på golvet för att det som gjordes i vardagen skulle ske på Amandas nivå. Sju år gammal började hon i första klass, precis som de flesta andra barn hemma i Habo.

— Familjen har kämpat och vi har hela tiden gjort det som alla andra kunnat göra. Att som jag sitta i rullstol och vara behov av andras hjälp gjorde det visserligen lite svårt att göra tonårsrevolt men min funktionsnedsättning har inte stoppat mig, säger hon med ett leende.

Vågar prata

Ända sedan Amanda var liten har hon och familjen – som också består av två äldre systrar – varit öppna. De har vågat prata, andra runt omkring har fått ställa frågor och Amanda själv känner att hon fått stöd av både familj och vänner.

På gymnasiet valde hon Barn- och fritidsprogrammet på Sanda, det fungerade fint och efter studenten arbetade hon på en skola. Det gick också bra.

— Vi hade en öppen kommunikation och de såg mig. Det inspirerade mig att söka till Högskolan.

Svårt i vardagen

I dag läser Amanda till grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem. Har musik som tillval, läser sjätte terminen av lika många och tar examen i juni. Hon har lämnat Habo, bor i egen lägenhet i Jönköping och har körkort även om hon inte kör så ofta.

— Jag har min funktionsnedsättning och är rullstolsburen men är så mycket mer än min diagnos. Och jag brinner för att människor ska förstå det. Men också att de ska veta att det många gånger är och har varit svårt.

Annons

För trots att Amandas funktionsnedsättning aldrig hindrat henne har det inte varit enkelt. Hon har hela tiden fått kämpa för att leva det liv hon vill leva – både i skolan och i vardagen.

— Jag har till exempel mindre assistans nu än jag bodde hemma. Själv är jag till exempel väldigt noga med hur jag ser ut. Men nu diskuteras det på regeringsnivå om hår, smink och rakning är grundläggande behov.

Även på HLK, där anpassning och inkludering är ledord, stöter hon på svårigheter. Vissa delar av utbildningen, som utelektioner, har hon inte kunnat delta i och varje dag möts hon av fördomar.

— Sitter du som jag i rullstol måste du kämpa. Fokusera på mig som person eller pedagog istället, säger hon.

Mindre spontant

Med mycket planering, lite mindre spontanitet, ett rejält pannben och den assistans hon har tycker Amanda ändå att hon kan leva ett fullgott och bra liv.

— Det är jag tacksam för. Och inte minst mina assistenter som inte alltid syns men som finns där.

Målet efter examen är att hitta ett arbete som fungerar. Men också att framöver bli specialpedagog och arbeta med de barn som behöver lite extra. Dessutom finns planer på att föreläsa och till och med skriva en bok.

Vill inspirera

Amanda vill nå ut med sin historia. Det är därför hon föreläser och delar med sig också till tidningens läsare. Hon hoppas att andra vill lyssna och att hon kan vara en inspiration.

— Att dela med sig är inget självklart men jag berättar för att jag vill att människor ska förstå att det inte alltid är så enkelt som det ser ut.

Hennes liv, fortsätter hon, är bestämt utefter minuter som någon annan har bestämt över, som sedan blir timmar när minuterna slås ihop. Ett liv som dessutom styrs av de tider som assistenterna kommer och vilken tid de går hem. För när de kommer går Amanda upp och när de går hem, då går Amanda och lägger sig.

— Det finns människor som inte vill, kan eller orkar berätta sina historier, men jag vill, kan och orkar och det tänker jag fortsätta med. Det sista jag säger på min föreläsning är ”Jag har CP men jag är inte CP, jag är Amanda. Ingen är sin funktionsvariation, utan man har sin funktionsvariation och det vill jag att samhället ska förstå.

LSS