SÅ SKREV Jonas Sjöstedt i tidningen Flamman 2015.

Det är inte den tyska arbetsmarknaden han syftar på. Inte heller det finska skolsystemet. Vänsterledaren syftar på utvecklingen i Venezuela under de senaste åren.

Landet som de senaste åren har tagit stora steg mot att bli en diktatur, har en regim som fängslar och förtrycker oppositionella.

Pressfriheten är starkt begränsad, folk omkommer på gatorna i de massiva protesterna mot det nuvarande styret och det planekonomiska experimentet har samtidigt skapat en allvarlig matbrist i stora delar av landet.

HYLLNINGARNA av utvecklingen i Venezuela kommer direkt från partitoppen i Vänsterpartiet.

Förtrycket och utvecklingen i landet har oroat en hel omvärld i över ett årtionde, men för vänsterledaren har det inte varit ett problem förrän det senaste året. Landets utveckling ”inspirerade” alltså så sent som 2015 och Sjöstedt gratulerade i sociala medier öppet socialistledaren Maduro till valsegern 2013.

Vad än vänsterledaren nu mera anser om regimen i Venezuela så tågade ändå partiets aktiva med banderollen "Venezuela är inget hot. Venezuela är ett hopp” i Vänsterpartiets första maj-tåg tidigare i år.

Stödet till socialisterna i Venezuela är helt i linje med partiets sedvanliga hyllningar av auktoritära och odemokratiska vänsterkrafter världen över.

Man kunde dock hoppas att den här typen av stöd till despoter enbart förekom i Vänsterpartiet bland riksdagens röda partier. Dessvärre finns det fler socialister som har svårt att välja sida i den blinda kampen för jämlikhet och solidaritet.

DEN NYLIGEN avgångna socialdemokratiska riksdagsledamoten, och tidigare ordförande för Stockholms arbetarekommun, Veronica Palm, besökte det forna kommunistpartiet, tillika regeringspartiet i Angola, MPLA under 2016.

Syftet var att i god socialdemokratisk anda besöka systerpartiets kongress och skaka hand med diverse företrädare.

MPLA har styrt landet sedan 1975. Partiet anklagas av Amnesty för en mängd brott mot mänskliga rättigheter. I landet är yttrande- och pressfrihet starkt begränsad. Homosexualitet är straffbart.

Annons

Veronica Palms besök på kongressen dokumenterades med en instagramselfie på Palm iklädd MPLA:s kongresskläder.

Uppdateringen kompletterades av Palm, efter att kritiken börjat bubbla, med en kommentar om att Angola minsann har ”ett flerpartisystem och en vald president”. Ja, men då så.

VERONICA PALM hade aldrig behövt åka till Angola, skakat hand med företrädare för MPLA, eller tagit en selfie i kongressens kampanjkläder. Men det gjorde hon.

För så fungerar det när man är en del av den stora socialistiska världsfamiljen. Och som så ofta blir omdömet lite lätt grumligt.

Men hon gjorde det i samma anda som de svenska socialdemokraterna allt för ofta har verkat i, med en ambivalent inställning till den auktoritära socialismen. Det ska tilläggas att Palm länge tillhört den socialdemokratiska partitoppen och tidigare figurerat som tänkbart partiledarämne.

Men förvisso, socialdemokratiska partiledare har tidigare haft samma problem med det där kluvna förhållandet till auktoritär socialism.

Olof Palme var mån om att etablera en god relation med den kubanske diktatorn Fidel Castro och besökte landet med pompa och ståt 1975 för att hylla socialismen.

Palmes hyllningar till Kuba torde ge en demokrativän kalla kårar.

DEN KOMMUNISTISKE diktatorn Pol Pots maktövertagande i välkomnades av Palme med orden ”en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde”.

Det kambodjanska folkets öde omfattade dock inget självbestämmande, istället verkställde diktatorn ett folkmord på över en miljon människor under slutet av sjuttiotalet.

Men, sådan är socialismen - en ständig utmaning med att orientera sig rätt mellan stöd till demokratiska vänner av välfärdsstaten och blodiga marxistiska despoter. Än idag hyllas Palme i socialdemokratin främst för hans hållning i just utrikespolitiken.

Socialdemokraternas vacklade omdöme i nutid syns även i relationen till systerpartiet och det palestinska regeringspartiet Fatah. Problemet med Fatah är att de öppet sprider antisemitisk propaganda och stöttar den terrorverksamhet som drabbar Israels befolkning regelbundet.

Det här hindrar givetvis inte Stefan Löfven från att bjuda in företrädare från Fatah som talare på partiets kongress.

BLODET RINNER längs gatorna i Caracas. I Kubas fängelser tynar oppositionspolitiker bort, med drömmen om frihet i svagt minne. I Angola är det fria ordet vad regimen bestämmer att det ska vara.

Fortfarande står den svenska socialdemokratin, hand i hand med Vänsterpartiets företrädare, och kisar i den socialistiska dimman, vilsna inför vilken sida av historien de vill stå på, vacklandes i besluten om vad som är rätt och fel.