I samband med en intervju med Henrik Teleman och Zainab Witwit om deras konstprojekt ”I telefonen finns hela människan” träffar tidningen 29-åriga Amna Amairy.

Amna är palestinsk syrier och kom till Sverige tillsammans med sina två barn för ett år och fyra månader sedan.

Just nu bor hon i en av Migrationsverkets lägenheter i Vrigstad. Vart hon ska ta vägen sen vet hon inte.

— Jag hoppas att vi får flytta till Jönköping, berättar hon och ber tolken, Zainab Witwit att översätta ett brev från Migrationsverket, där allt står på svenska.

Amna är utbildad grundskolelärare i Syrien, men hoppas kunna studera till sjuksköterska här i Sverige.

— Jag ville studera till sjuksköterska redan som ung. Men den skolan låg långt bort i en annan stad, så det gick inte, berättar hon.

Att bo i studentkorridor so ung tjej var inte ett alternativ.

— Jag har sju bröder och de tyckte inte att det var passande. De tyckte inte heller att jag skulle gå utan hijab. De tvingade mig inte att bära hijab, men jag gjorde det ändå för att de ville det.

Sedan hon kom till Sverige har hon slutat bära hijab.

Annons

— Som kvinna i ett arabiskt land, i alla fall i den kultur jag växte upp i, finns det vissa regler man måste följa. Här är det annorlunda, förklarar hon.

Ensamstående

Under hela vårt samtal springer Amnas två barn in och ut ur lekrummet, nyfikna på vad vi pratar om.

— Jag är både mamma och pappa till mina barn. Det är delvis därför jag vill bli sjuksköterska, för att kunna försörja mina barn.

Amnas man är kvar i Syrien. Han ville inte följa med när Amna och barnen flydde.

— Han ville att jag ska komma tillbaka till Syrien, men jag sa nej. Hur kan Syrien vara bättre för våra barn? Vi har fått uppehållstillstånd i Sverige, jag vill ge mina barn ett nytt hemland, där de kan vara trygga.

Flydde över havet

Amna berättar att hon ville lämna Syrien redan när kriget bröt ut, men hennes man tyckte inte att det var nödvändigt. Men till slut fick hon nog.

— Min son var sjuk och behövde åka till sjukhuset. Men när vi gick ut ur huset och en bilbomb exploderade inte långt därifrån, då ville han inte längre gå. Han var tre år och livrädd. Då bestämde jag mig för att vi måste fly.

Amna packade en väska och tog med sig sina båda barn, först till Libanon men eftersom hon är palestinier kunde de inte hjälpa henne, och de skickades tillbaka till Syrien igen.

— Vi tog oss över havet till Europa, jag och mina två små barn. Och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag trodde att jag skulle förlora mina barn, att de skulle dö. Ingenting kan någonsin vara värre än den känslan.

— Men det har fått mig att inse att jag är starkare än jag trodde.