– Jag känner mig inte färdiglevd, tillägger han och sneglar på mig med en fast och klar blick.

Fakta: Janne Paananen och #levförfan

Aktuell: under hashtaggen "#levförfan" skriver cancersjuke Janne Paananen om sin vardag och om si..

Fakta: Janne Paananen och #levförfan

Aktuell: under hashtaggen "#levförfan" skriver cancersjuke Janne Paananen om sin vardag och om sina vänner. Tillsammans har de också samlat in 160 000 kronor till barncancerfonden för att bidra till forskningen.

Född: 1971 i Karlsborg.

Bor: Munksjöstaden i Jönköping.

Familj: mamma, pappa, syster hennes två barn.

Yrke: gruppchef och antivirustekniker på IBM.

Händer: Söndag den 17 december genomförs IKHP:s långpass för löpare till förmån för Barncancerfonden. Detta under hashtaggen #levförfan i ett samarbete med Team Rynkeby Jönköping. Passet, som utgår från Kålgårdsarenan, startar klockan 10 och erbjuder flera distanser - upp till 21 km. Valfri summa kan i samband med detta swishas till Team Rynkebys nummer:123 426 2945. Märk insättningen med: #levförfan.

Bloggen/hashtaggen skulle egentligen handla om hans nyfunna intresse cykling och det stora målet att kunna stå på startlinjen till storloppet Paris-Brest-Paris 2019.

– Idén till hashtaggen fick jag från en mugg jag såg under en resa, det är inget patent på det, småskrattar 46-åringen i soffan.

Janne har just plockat ut julskinkan ur ugnen. Det är lite småstökigt (inte att förväxla med julstök) i lägenheten. Köksbordet är överfullt. Han urskuldar sig med att kompisar kommer med så mycket mat och dryck hela tiden att han inte har förråd för allt.

– Det är för vännerna man lever, det har jag lärt mig. Utan dem vore jag ingenting. De kommer och går, jag har till och med en och annan som jag kan ringa till om jag inte kan somna på kvällen. Det är tryggt och veta.

Det är svårt att tänkta sig att denne utmärglade man vägde 138 kilo så sent som 2013, för att inte säga omöjligt. Lika svårt som det är att se att han de senaste åren varit en cyklist modell träningsnarkoman.

– Jag hade blivit av med plånboken och skulle ta en bild till ett nytt körkort när jag plötsligt insåg att det 'nej, det här håller inte, Janne Paananen'. Jag hade varit en knubbis sedan barnsben, alltid älskat livets goda, men nu hade jag även ett äktenskap som destruktivt.

Ett 20-årigt förhållande som snart skulle nå vägs ände. Men först blev cykeln ett sätt att avreagera sig och - framförallt - gå ner i vikt.

– Träning gör underverk med människan, konstaterar Janne och tar några klunkar läsk för att hålla vätskebalansen.

– Det skulle även krävas att gå i samtalsterapi innan jag kom på rätt spår i livet, jag hade blivit en grinig gubbe, skyllde alla fel på mig själv.

Vi skriver 2015. Han ökar träningsdoserna på cykeln, som till en början mest handlar om mountainbike. Han träffar kompisar, nya som gamla. Planerar för lopp, resor och hittar en harmoni; sitt rätta och lyckliga jag, som han säger. Men det är nu olyckorna är framme.

– Jag fick ryggsmärtor som hämmade mig från och till, inte så att det drog ner humöret men det var frustrerande eftersom jag inte kunde träna lika intensivt som jag ville. Men så kraschade jag i ett hopp uppe vid Hallby tidigt på sommaren i fjol, jag knäckte ett finger och fick hjärnskakning och var ordentligt mörbultad.

”Smällen” och skadorna i juli 2016 blev en tankeställare som gjorde att Janne skulle gå över från MTB till landsvägscykling. Men det skulle bli ett symptom av ett helt annat slag som skulle komma att kullkasta hans liv.

Annons

– Jag fick hicka när jag åt. Först trodde jag att det kunde bero på olyckan, det hade ju ändå varit ett trauma. Men det blev värre, jag fick svårt att äta, tappade kilon. Jag kunde känna att maten fastnade på väg ner… sen plopp så ramlade den ner i magen.

Efter ett läkarbesök blev han skickad på gastroskopi.

– När jag ligger där, med kameran i magen, hör jag hur läkaren säger att de ska hämta en annan läkare som behöver titta. Då kände jag att något inte stod rätt till, säger Janne.

Det visade sig att han hade en elakartad tumör i magsäcken som hade täppt för matstrupen. Han behandlades med cellgift och magsäcken opererades bort. Allt verkade bra och kontrollröntgen visade inga nya tumörer.

– De berättade för mig att det handlade om den mest spridningsbenägna cancerformen, och risken för att den skulle komma tillbaka var ganska hög. Men det hade jag varken tid eller lust att tänka, nu var det full rulle på cykeln som gällde igen.

Janne tar en paus, inte för att han behöver rent känslomässigt, utan för att rätta till morfinpumpen som piper och kolla något värde. Han fortsätter glatt att berätta om sommaren 2017:

– Jo, jag och kompisarna valde medvetet att hoppa över Vätterrundan, för att man inte fick något för startavgiften. I stället satsade vi på Gotland runt där man bjöds på både färja och övernattning. Det blev en underbar resa. På hemvägen passade vi på att ta Öland runt också. Sammanlagt blev det 111 mil på sex dagar.

Det blev ytterligare ett par lopp, men när det var dags för ett i Stockholm i september märkte Janne att det var något som inte stod rätt till igen.

– Jag fick åka in till Karolinska, de hittade något fel på gallgången, men eftersom de inte hade några journaler på mig skickade de ner mig till Ryhov. Väl där stod det klart att cancern hade kommit tillbaka med all kraft. Tumörerna hade spritt sig, två satt nu i ryggraden. Från den senaste röntgen den 4 juli hade förloppet varit explosionsartat.

– Den 14 september fattade jag beslutet att det fick vara, inga fler cellgiftsbehandlingar för min del… oj, nu blev det jobbigt, det händer inte så ofta längre, säger Janne och tar sig för mun för första gången under intervjun.

– Jag valde att åka hem och här vill jag stanna. Jag har skrivit under på att man inte ens behöver sätta in några livsuppehållande åtgärder om de finner mig okontaktbar. Bara om jag är nåbar som nu och det kan ge mig en liten kvalitetssäkrad förlängning av mitt liv.

Vad gör du när du är ensam?

– Jag sover mycket, jag sover bra fortfarande, som inför mötet med er, därför har jag krafter nu. Sedan spelar jag Playstation rätt mycket. Så ser jag fram emot när hemsjukvården och palliativa teamet kommer, det är uppiggande.

Ingen ångest när det blir tyst?

– Nej, har aldrig haft ångest. Jag är rädd för att få ont, det har jag haft. Men då har jag morfinpumpen som reglerar det. Det finns mycket mer kräm i den säger läkarna.

Ångrar du någonting?

– Nej, jag och min ex-fru hade det bra i många år. Jag funderade på om jag gjort någon illa som jag skulle ringa och be om ursäkt till, men jag kom inte på någon, bad jag den eller den att dra åt helvete så menade jag det. Däremot har jag kommit på några som jag tappat kontakten med… de dök upp direkt. Nej, jag duger som jag är, har många vänner…

Önskar du inte att du börjat cykla tidigare?

– Nej, jag är nöjd med det liv jag levt.

Och… du är inte rädd för döden?

– Nej, och jag är inte troende, inte ateist heller, men jag ber inte… nej, jag är en tekniker som vet att det inte väntar 112 000 jungfrur på mig där ute (skratt)… för mig räcker det med vetskapen att jag blir näring åt en björk.

Under JP-teamets visit kommer och går det vänner. Maria ska laga en leverrätt ihop med Janne. Lars ”Pumpa” Carlsson ska cykla till Paris i sommar till förmån för Barncancerfonden.

– Vi planerar lite inför framtiden, förklarar Janne Paananen.

Den han inte kommer uppleva.