Jag kommer hem och är så förbannad att jag skakar efter en stunds diskussion med ett gäng nazister på stan. Ska jag skriva något om detta nu, i upprört tillstånd? Nej, ord som uttalas i affekt blir sällan de rätta orden. För övrigt är jag lite besviken på mig själv. Varför kan jag inte hålla mig kall? Att nassar nu provocerar på gator och torg är ju inget överraskande, utan helt i linje med tidsandan. Å andra sidan: jag vill inte sälla mig till dem som normaliserar högerextremismen, visar förståelse på ledarsidorna, samarbetar i politiska församlingar eller på sin höjd rycker på axlarna. Jag måste skriva men väntar lite.

Annons

Nu. Jag är lugnare och kan se på de tjugotalet nazisterna med viss distans. De har samlats, med fanor och flygblad, provocerande nära den lokal där konst köps och säljs till förmån för flyktinghjälp. Jag inleder en diskussion med en av dem, han är väl i tjugofemårsåldern. Hur kan det komma sig att han blivit nazist? Har han läst någon historia och vad har han i så fall lärt? Hans svar blir att jag ingenting begriper och att jag som svensk borde vara med och bekämpa de araber, negrer och andra rasfrämmande element som nu väller in i vårt land. Och jo, han har läst historia, i första hand Hitlers ”Mein kampf”.

Under tiden vi diskuterar formeras en halvcirkel runt oss av ytterligare fyra-fem nassar. Inget våld, men mörka hotfulla blickar. De hjälps åt att argumentera och håller sig med egen fotograf som dokumenterar diskussionen. Tredje riket hade blivit ett bra rike och bolsjevikerna hade besegrats om bara inte judarna hade tvingat fram ett amerikanskt deltagande i andra världskriget. Förintelsen är uppdiktad, men judarna fick vad de förtjänade. Den nivån. Om jag inte förstår deras resonemang beror det på att jag är dum i huvudet och dessutom tydligen rasförrädare.

Det som stör mig lika mycket som nassarna är handlingsförlamningen runt omkring oss. Man kan diskutera det meningsfulla i att, som jag, försöka argumentera med nazister, men det är väl ändå rimligt att begära någon typ av reaktion på deras budskap. Civilkurage – lever det ordet? Nu tar folk lovar runt nazisterna, låter dem dominera gaturummet. Vad avspeglar detta? Rädsla? Likgiltighet? Jag tror det är både möjligt och nödvändigt för demokrater att markera mot nazister och rasister, samtidigt som vi erkänner också deras rätt till yttrandefrihet.

Allt tycks nu vara politiskt möjligt. Vi har redan rasister i våra politiska församlingar. Nordiska motståndsrörelsen, som gästade Jönköping i helgen, är en gren på samma rasistiska träd. Skulle de få för sig att ställa upp i nästa riksdagsval är det fullt möjligt att de kommer in. Ska vi då betrakta också dem som ett parti bland andra? Det är nog hög tid att vi börjar fundera på saken.

LÄS ÄVEN: Nazister mobiliserar i Småland

LÄS ÄVEN: Polisen om nazisterna: Det är inte bra