När får Sverige en kvinnlig statsminister?

Inte i höst i alla fall, oavsett vilket av de numera tre politiska blocken som vinner valet (eller snarare det som är minst förlorare). Men sannolikheten att en svensk regering de kommande mandatperioderna leds av en kvinnlig partiledare är inte särskilt stor.

Det bör poängteras att kompetens självklart ska gå före kön när höga poster tillsätts, såväl inom politiken som arbetslivet. Den här texten handlar inte om den självklarheten. Den här texten handlar om hur märkligt det är att det bara ”råkar” bli så att den mest lämplige ofta är en man. Och hur högt fallet kan bli för den kvinna som ändå når toppen.

Visst ställer sig de flesta bakom ett samhälle där män och kvinnor konkurrerar om jobb på samma villkor. Men den som väl har börjat lägga märke till strukturer har svårt att återgå till sin tidigare blindhet.

Den kvinna som siktar högt kan behöva välja: antingen anpassar hon sig till de spelregler män har skapat, och det gäller allt från kläder till kroppsspråk och sätt att kommunicera, eller så uppmärksammar hon omgivningen när någon missgynnas på grund av sitt kön.

Det förstnämnda är att föredra när man är ute efter snabba resultat för sig själv — det senare främjar verklig, bestående förändring. Det är många gånger en otacksam uppgift, men också en viktig sådan.

Annons

Ämnet är laddat. Jämställdhet berör alla, och retar upp många. Några läsare kommer att skicka arga mejl till mig efter den här krönikan. Det brukar bli så när ledarsidan tar upp antingen integration eller jämställdhet. Det kan också bli så när tidningen rekryterar utifrån kompetens och utfallet blir både män och kvinnor på ledande positioner — då kan det komma läsarprotester om att kvinnorna har ”tagit över”.

Det är så klart inget nytt. Samma mönster syns redan i skolan; när pojkar hörs mer än flickor uppfattas det som att elever från båda könen pratar lika mycket. Om pojkar och flickor faktiskt talar lika mycket upplever omgivningen det som att flickorna dominerar. Sorgligt, men tyvärr sant. Och det är dessa sorgliga strukturer som syns redan i barndomen som följer med upp i vuxenlivet.

Det är de strukturerna som tvingade Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra att hantera kritik om att hon uppträdde stelt och log för lite. Det var också delvis de strukturerna som tvingade bort henne från positionen som partiledare och statsministerkandidat. Och det är också de strukturerna som skapar de oskrivna regler som säger att vi inte ska skylla förlorade chanser på bristande jämställdhet.

Frågan i textens inledning, om när vi får vår första kvinnliga statsminister, var rubriken på ett av Almedalsveckans tusentals seminarier. På scenen stod två vänsterkvinnor — den före detta S-politikern Veronica Palm och Feministiskt Initiativs partiledare Gudrun Schyman — för att förklara hur det kommer sig att det som brukar kallas världens mest jämställda land ännu inte har haft en kvinna som regeringschef. Annie Lööf (C), var också inbjuden men kunde på grund av sitt späckade schema under partiets dag i Almedalen inte delta.

Veronica Palm och Annie Lööf tillhör visserligen olika ideologier, men de har det gemensamt att de båda gav ut varsin bok under våren. Veronica Palm beskriver sin bok ”Systerskap” som uppmuntran till alla som har fått nog av att tvingas spela på männens villkor för att få makt.

Annie Lööfs ”Sanningens ögonblick” handlar till stor del om hennes första år som partiledare. Där nämner hon utmaningen att kombinera föräldraskap med krävande jobb, men går inte djupare in i jämställdhetsfrågan. Det gjorde hon däremot i sitt Almedalstal på onsdagskvällen. Hon levererade inte några konkreta förslag, men budskapet var ändå tydligt: ”När glastaken krossas, då kommer det att höras. Det kommer att dåna.”

Det sägs att Annie Lööf siktar på statsministerposten 2022. Hennes ledarskap, tydlighet och liberala värderingar skulle gynna Sverige. Hennes kön skulle gynna jämställdheten.