Under Almedalsveckan passerade jag dagligen Södertorg strax innanför Visbys ringmur. Promenaderna mellan lägenheten och politikerveckans vimmel skedde sällan under affärernas öppningstider, men jag kunde inte låta bli att kika in i ett skyltfönster till en liten klädbutik. Där hängde en blå kjol med vita prickar. Den måste bli min, bestämde jag mig för. Det blev den så småningom också, men vad jag de där första dagarna inte visste var att med plagget skulle det följa en påminnelse om behovet av att fortsätta jobba för mångfald, tolerans och kärlek.

Tre dagar in i Almedalsveckan gavs Nordiska motståndsrörelsen, NMR, tillstånd att hålla torgmöten och bokbord på Södertorg, ett stenkast från den yogastudio där RFSL och RFSL ungdom hade sina tillfälliga lokaler. Det var också ett halvt stenkast från kjolen i skyltfönstret, som alltså råkade hamna mitt emellan nazisterna och hbtq-rörelsens lokal.

Det är inte förbjudet att tycka illa om andra människors sexuella läggning, inte heller att tala om åsikterna på ett sätt som ryms inom lagens ramar. Men platsen är häpnadsväckande illa vald, i synnerhet med tanke på att NMR driver kampanjen ”Krossa homolobbyn” och på andra sätt uttrycker sig på ett sätt som upplevs som tydliga hot.

Konsekvenserna blev snabbt riksnyheter: RFSL ungdom ställde in sin planerade medverkan under Almedalsveckan. Det är naturligtvis en förlust för det stora arrangemang för demokrati som politikerveckan ju är. Samtidigt blev det en väckarklocka för många som lever bekväma heteroliv att det som kan upplevas som en icke-fråga fortfarande måste försvaras.

Annons

För visst är det så, att hbtq-rörelsen är en så naturlig och accepterad del av samhället att den inte längre väcker lika starka känslor som under tidigare decennier? Och nog viftar partiledarna med regnbågsflaggor, men med ett par undantag drivs inte någon tydlig politik i ämnet. Den tanken stärks efter en genomlyssning av det senaste avsnittet av podden ”Det politiska spelet”, ledd av journalisten Henrik Torehammar. I ett specialavsnitt under Stockholm Pride har han samlat tre journalister som även är homosexuella. Ingen av deltagarna kunde peka på någon aktuell hbtq-fråga som är het inför valet.

Priderelaterad politik drivs däremot lokalt i Jönköpings län, fast av ett helt annat slag. Sedan en vecka uppmärksammas de avhoppade SD-politikerna Morgan Malmborg och Per Svenhall, som nu kandiderar för Sjukvårdspartiet i regionen, för sin motion om att stoppa regionens bidrag till Jönköpings pridefestival. På insändarplats i dagens JP skriver Morgan Malmborg att motionen inte handlar om att förbjuda pride eller lägga sig i människors sexuella läggning. De 150 000 kronor som Region Jönköpings län sponsrar ska i stället gå till sjukvården, anser han.

Förutom det uppenbara att det är just det icke heterosexuella som stör motionärerna (de beskriver bland annat pride som perverst), är sjukvårdspartisternas tankevurpa tydlig. De företräder ett parti som sätter hälsa och sjukvård främst. Men hälsa och välmående är väl precis vad pride handlar om, och borde rimligtvis vara värda 150 000 skattekronor? Den som accepteras oavsett könsidentitet eller sexuell läggning har betydligt större chans att må bra. Tyvärr gäller även det omvända, att hbtq-personer har en sämre psykisk hälsa, vilket Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och hbtq-politiska talesperson Olof Lavesson nyligen uppmärksammade i en debattartikel.

Om drygt två veckor går årets prideparad genom Jönköping. Förra året visade uppåt 10 000 personer sitt stöd för friheten att vara den man är och leva sitt liv som man själv vill.

Jag hoppas att värmen håller i sig så att den blå kjolen får komma ut.