Du dricker din sista kopp kaffe och säger ett sista kort hej då! till din fru ni hade bråkat i går om vem som skulle lämna på dagis. De tre äldsta barnen vinkar du bara till innan du stänger dörren. Du sätter dig i bilen tillsammans med din fyraåring som ska köras till dagis, innan du sedan ska susa vidare till jobbet. Som vanligt när du är stressad krånglar sonen, och du blir arg. Din röst låter irriterad, och du tar lite för hårt i honom när du spänner fast honom i bilbarnstolen. I kväll får vi ha lite kvalitetstid tillsammans som kompensation, tänker du, men du ber inte om ursäkt för ditt beteende. Du sätter dig i bilen en sista gång.

Det är en bit att köra så du trampar gasen i botten och svär för dig själv över alla som är i vägen och hindrar din framfart. Du tar risker. Onödiga risker. Någonstans inom dig vet du att det inte är så klokt, men den stressade rösten som manar dig framåt i högsta fart talar högre. Det är den du lyssnar till. Din son sitter och vrålar, och du har svårt att koncentrera dig på körningen. Du vänder dig om för att säga till honom på skarpen, och pang!

Det smäller rejält. En frontalkollision. Både du och den andra föraren, en äldre man, dör omedelbart. Krocken är så kraftig att din kropp lossnar från bältets grepp och blir hängande över förarsätet. Där drar du din sista suck. Din stackars son sitter med blodet rinnande från pannan och ner i ögonen. Den äldre mannen i den andra bilen sitter blickstilla. Inte en blodsdroppe. Men inte heller ett pulsslag. Inget andetag.

Annons

Det kommer två bilar nästan samtidigt till olycksplatsen. Den ena föraren ringer 112 som säger att ingen får försöka ta loss någon av personerna ur bilen. Den andre försöker trösta ditt barn. Det är tur att han inte kan se dig genom blodet som strömmar ner över hans lilla ansikte. Fler bilar stannar, och en kvinna hoppar ut ur en av bilarna för att se om det finns något att göra. Räddningstjänsten är snart på plats. De klipper loss dig ur bilen och någon tar hand om din skadade son.

Nu är din yngste son faderlös, precis som dina tre äldre barn. Din fru har blivit änka och ensamförälder till fyra barn. Det sista du sa till alla var irriterade ord, hej då och något om att du hade bråttom. Vart hade du så bråttom egentligen och varför? Vad var det som var så viktigt att du körde med livet som insats? Vad var det som var viktigare än att komma fram dit du skulle? Och då menar jag inte till graven, för det var ju inte det som var ditt mål. Egentligen. Varför hade du så bråttom till graven?

Den här berättelsen är nästan sann; det är en berättelse om vad som kan hända. Och vad som faktiskt händer då och då. Alldeles för ofta. Häromdagen blev jag omkörd av en bilist som hade verkligt bråttom. Jag körde i 90, på en 90-väg, och den här föraren körde mycket fortare. Vansinnigt fort. Jag har aldrig sett någon göra en så snabb omkörning någon gång. Den körde förbi fyra bilar i rad, trots att det var möte lite längre upp i backen. Jag trodde att du skulle frontalkrocka med en lastbil, men den här gången hade du tur. Kanske mer tur än du förtjänade. Jag undrar hur man tänker när man kör på det viset. Tänker du överhuvudtaget?

Vad är det med den här bisarra kapplöpningen till graven som folk ägnar sig åt? Varför har de så bråttom dit? Varför går inte säkerheten först? Jag vet inte. Själv kör jag högst ogärna bil. Det är farligt. Det hjälper inte att jag själv kör försiktigt för någon annan kan döda mig i trafiken. Alla skulle behöva sakta ner. För inte så länge sedan läste jag i tidningen om en man som dödats vid ett vägarbete. Det var någon som hade för bråttom. Igen.

Det är ingen racerbana du kör på. Det är allmän väg. Du kan göra dina barn föräldralösa och din partner till änka eller änkling. Tror du att du är odödlig? Eller vill du dö? Vem vill döda någon annan? Jag förstår det inte. Nästa gång, skäll inte på mig om jag kör långsamt. Jag är rädd om ditt och dina barns liv. Och sakta själv ner farten för alla våra livs skull.

LENA POSSELWHITE, Rydaholm