Det är knappt jag vågar säga det här högt, för det är inte comme-il-faut, men jag älskar november. En sann svensk ska hata årets elfte månad. Ondgöra sig över kylan, mörkret och nederbörden. Drömma om en charterresa till solig strand. Så här års ska vi buttert muttra åt våra medmänniskor, om vi alls ser dem i mörkret.

Men mörkrädd är jag alltså inte. När min dotter inte vågar gå in i ett mörkt rum förklarar jag för henne: I mörkret finns samma saker som i ljuset, det är bara det att du inte kan se dem. Jag tror att detsamma gäller själsligt mörker. Den som förtvivlar kan inte se allt det goda som finns runtomkring honom eller henne - varken långt bort eller nära.

Annons

Själv upphör jag aldrig att förundras över den enorma godhet som finns överallt. 99,9 procent av människorna verkar vilja andra väl, även okända. Ta bara en sådan sak som att mötande bilister alltid bländar av, fantastiskt!

Den här årstiden kör jag hem från jobbet i mörker. Mil efter mil rullar vägen ut sig, kantad av reflexstolpar som en landningsbana. Ibland ser jag den oregelbundna rörelsen av en röd punkt i skogsbrynet. Ett djurs öga. Inte ens då blir jag rädd, jag bromsar bara mjukt för att varna bilisten bakom, som kanske inte sett.

En hel höst på samma vägar har lärt mig var rådjuren går. Ekorrar, rävar och grävlingar har korsat min väg. Skogen är full av djur som lever där ute, som också vet att mörkret är tryggt.

Mörkret är vilsamt också. För den som lever livet fullt ut, som hör, ser, doftar och känner intensivt kan våren och sommaren nästan bli för mycket. Då kommer hösten och bäddar för vila med sina nyfallna löv och färgskalan blir behagligt dov. Dis och mörker begränsar synintrycken till något som faktiskt är möjligt att ta in. Det blir en stunds vila för de receptiva sinnena.

Det är lite vågat att gå ut med det här offentligt men ja – jag älskar november!