Jag borde bli tacksam – och är det också – vilket privilegium att ha människor runt omkring sig, fina människor som vill träffa just mig. Jag borde sms:a snabbt tillbaka. Ja, jag följer med på promenaden! Ut och äta? Absolut, vilken kväll som helst!

Men det gör jag inte. I stället sätter jag mig på en stol, tar mig för pannan och känner hur snaran runt halsen stryps åt ytterligare något.

Jag har en intensiv vecka bakom mig där jag räknat mig sönder och samman för att få livets ekvation att gå ihop. Det ökända livspusslet med lämning, hämtning, jobb, middagar på bordet, frukt i skolväskan och rena kalsonger i garderoben. Varje dag. Alla veckor.

På väg in till jobbet möts jag av en kollega. En farmor som en gång själv varit där jag är, men som nu betraktar det på behagligt avstånd.

”Du försöker hitta balans?” säger hon och tittar på mig. Jag nickar. Suckar.

Annons

”Det går inte. Det bara är så. Hur du än kämpar kommer du aldrig känna att du räcker till, vare sig hemma eller på jobbet.”

När orden landar gör de det faktiskt ganska mjukt. Och jag inser att jag har hört dem en gång förut, av en annan erfaren kvinna, också hon med barn så stora att hon kan unna sig att med perspektiv titta i backspegeln: ”Den där balansen man tror att man ska hitta, man gör aldrig det.”

Är det inte egentligen en ganska befriande insikt? Att göra reträtt från kraven om att räcka till: att bara lyfta händerna och säga ”jag ger upp”. Att det får vara så här, en tid, som trots allt är begränsad. Stökigt och bökigt. Farigt och flängigt.

Men – och kanske är det mitt just nu viktigaste men – om det ska få fortsätta vara en insikt av befrielse, kan antalet bitar i livspusslet inte vara för många. Tvärtom behöver de vara tråkigt få. För den som inte kan få obalansen i balans, måste åtminstone få balans i obalansen.

Och då går det inte att få ihop ett komplicerat 1 000-bitarspussel, hur lockande det än kan kännas.

Då får det räcka med ett sådant av allra enklaste slag; ett tvåbitars där den ena biten ska passa ihop med den andra, varken mer eller mindre. Jobb och familj. Familj och jobb.

Då får det helt enkelt vara så att jag svarar väninnan och den före detta kollegan: ”Inte nu, men gärna om ett tag.”

För då, då lättar faktiskt snaran runt halsen och jag känner mig just så: balanserat obalanserad.