Jag hade balanserat på stenmuren mellan skogsbrynet och de blomstrande ängarna. Jag hade klättrat i träden vid Kullen, den bästa lekplatsen av dem alla. När skymningen nu lade sig såg jag upp mot himlen och log. Jag var fyra år och väldigt lycklig.

Minnena kommer aldrig lämna mig. De som jag fick då under mitt livs första somrar i vildmarken bredvid vårt hus. På den tiden var huset ett av Värnamos ytterst belägna, med Bolaskogen som närmsta granne. Djuren, växterna, luften, ljuset, dofterna, allt bidrog till en underbar barndom.

Men dagen kom då skogen inte längre skulle få finnas. En morgon upptäckte jag att skogen hade fyllts med egendomliga pinnar som bankats ner i marken med jämna mellanrum. Trots min unga ålder förstod jag att något hemskt skulle kunna hända. Jag hämtade min syster och tillsammans sprang vi genom skogen och drog upp alla pinnar vi fann. När vi gick till sängs värkte handflatorna, men vi hoppades att vår insats skulle rädda livet i skogen.

Annons

Men min och min systers kamp var fruktlös. Träden slets bort. Asfalt hälldes över de blomstrande ängarna. Kullen jämnades med marken. Vi grät, men gråten hördes inte för alla maskiner som skrek i utvecklingens namn.

Så långt om min barndom. Men det är nog många som kan känna igen sig. Den tätortsnära skogen försvinner på många håll i Sverige. Den offras för bostäder, för industrier, för köpcentrum. Den offras för allt möjligt som kan inbringa inkomster till ekonomiskt pressade kommuner.

När skogen är nedriven händer det att man skickar ut en lokalpolitiker med bygghjälm och slägga på ödefältet för att sätta upp snillrika skyltar. Texterna kan variera men går ofta i samma anda: Här har vi framtidstro! Här är vi optimister! Kom och exploatera oss!

Själv tror jag inte en bättre framtid väntar bara för att vår konsumtionskultur vinner mark. Kanske ger det ett par nya arbetstillfällen. Kanske ger det konstgjord andning till en tillväxtekonomi som går på knäna. Men i tider där det mesta pekar mot behovet att forma ett samhälle som fungerar i harmoni med naturen, ja då är det förstås olyckligt att man ödelägger platser där det faktiskt redan sker. Dessutom är jag övertygad om att inslag av skog, med alla de vilda djur och växter som lever där, får såväl barn som vuxna att trivas bättre med livet i staden.

Hela Bolaskogen slets inte ner den där gången i min barndom. En del fick stå kvar och har sedan dess inneburit ett uppskattat inslag i mångas vardag. Men när 2013 närmade sig sitt slut togs även resterna av skogen ner.

Under en promenad mellan de upptravade trädstammarna återkom de känslor jag hade som barn. Mitt paradis var slutligen besegrat. Maskinernas hjulspår ringlade fram över den kala marken. Det kändes så sorgligt.

Jonas Wilson