Det bor ett barn i huvudstaden. Som inte är en han och inte heller en hon.

Eller förstås, någonstans är hen ju det, under alla kläder och långt där inne i själen.

Men om detta får omvärlden inget veta. Mamman har gjort ett val att vägra berätta. Under förlossningen meddelade hon barnmorskan att hon inte ville bli upplyst om hon fått en flicka eller en pojke, det räckte gott att få veta att hon fått ett barn.

I Skåne bor ett annat barn. Hon sitter i en soffa med kepsen på sned, skinnjackan uppdragen över hakan och de USA-inspirerade sneakersen på soffbordet. Hon var nöjd och stolt över sin outfit när hon gick till skolan, ledsen och besviken när hon kom hem. Och i Instagram-flödet tar mamman ut sin frustration över varför det inte är accepterat för en sjuårig flicka att klä sig utanför mallen.

Annons

Jag kan inte låta bli att dra parallellen till barnet i huvudstaden. Leker med tanken om flickan hade kommit hem lika nöjd som hon gick, bara hon och hennes kompisar kallats hen? Om ingen i deras omgivning hade fått veta deras kön, hade problemet då inte uppstått? Eller siktar vi helt fel i vår iver att uppnå jämställdhet mellan de kön som vi samtidigt så ivrigt vill förneka?

Jag vet inte jag.

Det är så klart att mamman i Stockholm i viss mån har rätt. Så klart att det för mig som förälder inte spelar någon som helst roll om den kladdiga och alldeles purfärska bebis som läggs på mitt bröst har snopp eller snippa. Men för barnet spelar det roll. Det måste det göra. Det måste det göra. Något annat vore orimligt. För på vilket sätt blir vi mer jämställda genom att förvägras rätten till våra egna kön?

Belinda Olsson har fått utstå mycket kritik för sin programserie ”Fittstim – min kamp”, där bland annat mamman i huvudstaden medverkar, men själv tycker jag att hon på många sätt träffat så rätt i sin analys om hur fel vi träffar i vår ambition att vara feministiskt korrekta.

Jag behöver inte gå längre än till mig själv.

När min dotter klär sig fin i rosa tyllkjolar, glitterskor och prinsessdiadem, känner jag mig skamsen och misslyckad och biter mig i tungan för att inte säga att hon är just det – fin.

När sonen kommer i samma utstyrsel sitter jag i stället där och känner mig som ett riktig lyckad mamma. Min son. I rosa tyll. Vilken perfekt genusförälder jag är.

Samma kjol. Två olika barn. Och två skilda reaktioner. Var är logiken?

Givetvis vill jag leva i en värld där det är okej för en sjuårig flicka att klä sig i kepa, skinnpaj och coola dojor. Och en pojke i rosa tyll och guldiga glitterskor.

Men inte på bekostnad av att det omvända inte är okej.