Vi kan väl säga att vissa efterfester definitivt förändrade karaktär och att en del nya inslag dök upp. För mig framträder spridda minnesbilder av sönderslagen Nobel-servis, hämtpizza på hotellet och en ensam och oändligt frusen yngling utanför Globen.

LÄNGE ANSÅGS det emellertid som om hårdrock och Melodifestivalen inte gick att förena. Grännasångerskan Ann-Christine Bärnsten hade förmodligen aldrig kommit ut i sin trädgård och blivit helt utan körsbär om någon growlat bland träden.

Personligen tror jag inte ens att själva uttrycket var uppfunnet när Bärnsten stod på scenen 1975. Hennes text ansågs till och med lite ekivok, men det var förstås långt innan Lena Philipsson hade ont tillsammans med ett mikrofonstativ i direktsändning.

FÖRMODLIGEN var det schlagergeneralen Christer Björkmans oförtröttliga jakt på att blanda olika genrer som slutligen rev barriärern. I dag har nästan varje deltävling sitt eget hårdrocksbidrag.

I ÖRNSKÖLDSVIK är det Ammotrack som ska försvara genrens färger. Ourttigger hamnade i Andra chansen, Little Great Tings åkte ur, så nu borde det vara dags för årets hårdrocksfinalist.

Men det krävs mer än ett rejält fyrverkeri för att någon ska ta sig förbi flickfavoriten Anton Ewald och discopinglorna i Alcazar.

Är det ens möjligt?

MEN HUR märkte vi schlagerskribenter att hårdrocken plötsligt fanns med i kulisserna?

Det första exemplet jag kan komma på är från Globen hotell. Arrangörerna hade ställt fram små vagnar med schlagerdrinkar och det serverades snittar.

Det var innan hårdrockarna gjorde entré.

Utbudet ratades direkt och kort därefter anlände flera bilar med hämtpizza och när gänget la beslag på konferensavdelningen en trappa upp, så var personalen fortfarande så häpen att de inte förmådde protestera.

Annons

Schlagerdrinkarna fick också tummen ner - istället beställdes drycken i form av backar som idogt bars upp. Problemet var bara att resten av artisterna och deras följe föredrog den lite enklare menyn hos hårdrocksgänget.

Så den kvällen stod arrangörerna ensamma med schlagerdrinkarna, medan festen pågick någon annanstans. De plockar nog förövrigt fortfarande pizzakartonger i korridorerna.

SEDAN MINNS VI Stockholms stadshus, där kommunen bjöd på sedvanlig tillställning. Välkomstbubblet serverades i den svindyra och exklusiva Nobel-servisen. Guldfot och tunt sprött glas för drycken.

De flesta vågade knappt röra sig i rädsla för att glasen skulle gå sönder, men på något sätt lyckades en av bandmedlemmarna i hårdrocksgänget krascha två Nobel-glas.

Det skedde inte heller direkt diskret och vi stod paralyserade och kikade på skärvorna.

Då fick den frackförsedde kyparen nog, bar iväg champagnebrickan och kom sedan snabbt tillbaka.

– Ni hårdrockare dricker i fortsättningen ur pappersmuggar, röt han.

Kvar stod fem häpna bandmedlemmar med varsin McDonaldsmugg i handen.

Så kan man också festa i Blå hallen.

HUR VAR DET då med dekadensen? I mitt fall får den symboliseras av en extremt tunnklädd yngling jag fann utanför Globen en tidig finalmorgon. Det var i slutet av februari, ändå var han endast iklädd ett tunt linne och träningsbyxor.

Han stod förtvivlad utanför den stängda vagnen som lämnar ut de livsnödvändiga ID-brickorna som krävs för att man ska ta sig in på festivalområdet. Men så här dags hade den inte öppnat.

Jag måste sett lite frågande ut, för plötsligt sa musikern:

– Bortamatch, förstår du. Brickan blev kvar hos tjejen, förklarade han.

För er pryda och som håller sig borta från tveksamt leverne kan jag förklara att "bortamatch" tydligen är något man kan ägna sig åt när man är på schlagerturné en bit bort från sin andra hälft.

Även ytterkläderna hade blivit kvar hos den nya bekantskapen. Så den genomfrusne ynglingen fick låna min jacka och tillsammans väntade vi in en ny id-bricka.

Ett antal timmar senare samma dag stod han åter på scenen inför tusentals åskådare.

Kvällen var räddad.

Nu är det dags igen, ny show och nya fester.

Upp till bevis, Ammotrack!

LEIF CLAESSON