‒ Ja, det finns änglar …

Med de orden kliver kvinnan av scenen, som inte är en scen i upphöjd bemärkelse utan en golvplätt på en thaikrog i Tranås. Det luktar friterat, men folk har inte i första hand kommit hit för att äta nudlar, räkor och citrongräskryddad soppa. De har kommit hit för att det vankas poesi.

Där jag sitter på min barstol tänker jag att det här är precis som Facebook. Fast IRL ‒ i verkliga livet. Några delar med sig av vardagsproblem, andra berättar onödigt detaljerat om sin senaste förälskelse och så finns det de som bara vill kränga sina böcker eller sprida något de läst om i tidningen.

Öppen scen är en märklig företeelse. Vem som helst får greppa mikrofonen och säga vad som helst. Berätta något, läsa upp en dikt eller dra ett skämt. Vad som helst kan hända. De flesta öppna scener i landet är inriktade på musik. Många av de scenerna domineras av killar som lärt sig ett par ackord på gitarr och drömmer om att bli nästa Bob Dylan. Alltför många, i mitt tycke, spelar covers.

Men just den här kvällen på Ban Thai i Tranås, när Litteraturcentrum arrangerar Pilsnerpoesi, är det orden som tar plats och musiken som får stå tillbaka. Initiativet till Pilsnerpoesi kommer från Wales; det var poeten Anthony Jones som tog med sig konceptet hemifrån där det kallas Pints and Poetry. Han var på litteraturresidens i Tranås för ett par år sedan och ville prova om en småstadskrog i Sverige var redo att bli en arena för poesi. Det blev så lyckat att eventet nu lever sitt eget liv.

‒ Mina dikter är ju ganska korta …

Poeten Joakim Becker justerar mikrofonen, försöker ursäkta sig, men publiken applåderar ivrigt. Några få rader kan beröra, hur det känns när man blir trött på sig själv och “hjärnan får nog och sticker”. En annan person som ännu går på gymnasiet intar scenen och berättar i diktform om att känna sig kränkt av en lärare.

Annons

Istället för att få de här känslo- och tankeuttrycken i mitt Facebook-flöde flödar de rakt emot mig från en röst och kropp som befinner sig i samma rum. Ibland blir det obehagligt. Men det är ingen som slänger ur sig spydiga kommentarer eller blockerar de personer de fått nog av.

Här pågår ett respektfullt lyssnande. Oavsett om det handlar om att tro på änglar, lida av psykisk ohälsa eller mötet med svensk natur. Det går inte bara att scrolla förbi som på nätet. Här får alla tummar upp i form av applåder.

Öppen scen har trots allt funnits mycket längre än sociala medier. Jag har en romantisk tanke om att konceptet har utvecklats från företeelser som berättelser kring lägerelden och “kura skymning” då folk samlades runt ett stearinljus eller två efter mörkrets intrång och delade med sig av sagor och sägner.

De bästa öppna scener äger rum på kvällen, i mörka murriga lokaler som krogar och kaféer. Det blir inte alls samma sak på ett bibliotek mitt på dagen med stolar som står uppställda i raka rader. Stämningen är viktigast av allt.

Jag känner många kulturtanter och farbröder i varierande åldrar som är skeptiska till öppen scen. Ungefär som när man sett dagens tionde bild på en tallrik med mat och vill logga ut från Facebook.

Det kan verkligen vara olidligt torftigt ibland med betraktelser från en buss, dikter om hjärta och smärta eller skämt som återvunnits alltför många gånger. Men om du verkligen lyssnar och ser människan som står där och berättar något lovar jag att upplevelsen blir en annan.

Det finns något vacker och skört över att våga ställa sig upp framför andra människor. Starkast blir det så klart om det är eget material eller när någon gör något annorlunda som när duon Två män i en dambob skriker ut gamla kupletter genom en megafon.

Många av dagens mest hyllade poeter, som Bob Hansson, började sin karriär på just öppna scener. Fast att öppen scen bara skulle vara för nybörjare stämmer inte heller. Även de som är mer etablerade i litteraturvärlden söker sig ibland till en öppen scen för att testa nytt material. Mitt tips för den som vill nå ut är att lämna sociala media och söka sig till scenen.