Efter en timmes bilfärd är man framme vid sjön. Där väntar, beroende på årstid, antingen motorbåten eller skotern som tar oss fram till byn– som är hemma för cirka 15 personer. Fjällorten Björkudden är sannolikt en av Sveriges allra vitaste fläckar vad gäller medierapportering. Närmaste journalist finns i tätorten Gällivare 13 mil bort där tidningarna i området har en lokalredaktion. Några tidningsbud kommer av naturliga skäl aldrig till Björkudden. Digitala kanaler gör det dock möjligt för invånarna att ta del av lokaljournalistiken via padda eller dator – men avståndet mellan de boende och journalisterna känns långt.

– Förr kunde man höra av sig ibland, men det var längesedan. Gapet är för stort, säger en av de boende – som för tydlighetens skull ska sägas är min egen svärfar.

– Jag går ut och läser ibland på sajterna, men tycker inte att det finns så mycket. Men man har ju blivit dålig på att söka också.

Orten Björkudden har dock blivit flitigt omskriven vid ett flertal tillfällen. Ibland har det handlat om turismnäringen i byarna runt sjön Langas, där det finns stugor att hyra, restauranger och ett museum. Eller så har det handlat om Zlatan – som var på plats när en uppmärksammad reklamfilm för ett bilmärke skulle spelas in i frostig vintermiljö. Men vardagen för de boende och turisterna i området – som borde vara intressant både ur natur- och näringshänseende, skildras sporadiskt.

Annons

– När nån villar bort sig med skotern och kör vilse så skrivs det ju om det, men det borde finnas mer. Samtidigt förstår jag ju, det händer ju inte jättemycket här, säger svärfar.

Att man kan sudda ut den vita fläck han och hans familj bor på är knappast troligt. Men regeringen har i alla fall bestämt sig för att försöka. Genom ett nytt mediestöd vill man minska de dåligt eller obefintligt bevakade orterna eller kommunerna i Sverige – pengarna ska helt enkelt hjälpa medieaktörerna att anställa fler journalister lokalt, där det är svårt att få verksamheten att gå runt utifrån abonnemangsintäkter och annonsförsäljning. Det finns en hel del som är bra med förslaget. Det allra bästa är att regeringen slår fast att lokaljournalistik är en demokratifråga –och att journalistiken inte ska vara sämre eller mindre omfattande utifrån var man bosatt sig. Bra är också att medieföretagen, kreativa men hårt pressade i arbetet med att hitta nya affärsmodeller, blir sedda och faktiskt stöttade med reda pengar under tiden de bygger upp nya intäktskällor, primärt genom digitala prenumerationer.

STOCKHOLM 20180410Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)Foto: Janerik Henriksson / TT kod 10010
Foto: Janerik Henriksson/TT

Däremot är problemet med vita fläckar en komplex fråga som varken regeringen eller medieföretagen kan lösa själva. Här krävs även att samhället tillgängliggör medierna för befolkningen, inte minst genom internetuppkoppling. Därtill ska mediehusen hitta människor som vill bo och verka som journalister på dessa utpekat vita fläckar – en inte helt lätt nöt att knäcka i tider då det faktiskt råder brist på erfarna och duktiga journalister som vill och kan jobba utanför tullarna.

Den här frågan kan vara mer central än man tror – en studie publicerad av lokala forskarna Charlotta Mellander och Orsa Kekezi (2017) påtalar att det är just journalistens hemvist som påverkar människors mediekonsumtion, snarare än lokalredaktionens placering. ”Kanske är det så att lokaliseringen av själva redaktionen inte spelar så stor roll. Huvudsaken är att lokalmedia anställer journalister som är boende över större ytor än i tätorten för att det ska finnas ett medvetande om vilka frågeställningar och utmaningar som berör utanför våra större städer”, skrev man på bloggen Vertikals nyligen om studien.

Dessutom har vi medier frågan om våra läsares förtroende för oss att lösa – en god lokalbevakning och stark lokaljournalistik förutsätter att det finns dialog och nätverk mellan reporter och invånare, vilket tar tid att bygga upp. Det jobbar vi gärna med – men om regeringen ska stötta oss ekonomiskt för att stärka just detta vill det till att bidraget inte är för kortsiktigt. Vi har alltid ett grundansvar för vårt fotarbete och egna journalistiska instinkt och nyfikenhet – men utan läsarnas tips och input blir det helt enkelt inte lika bra. Men det kan vi nog uppnå – tillsammans.

Det har man lyckats med till och med i Björkudden. På 80-talet ville Vattenfall, som förvaltar den stora Suorvadammen närheten sänka sjön Langas – vilket skulle innebära att de boende i byarna skulle tvingas flytta. Utan bärande is om vintrarna kan de nämligen inte ta sig hem. De boende tog kontakt med medierna – vilket skapade en stark opinion för familjernas sak – och Björkuddens kämpe, min svärfars far, fick efter stora rubriker i såväl lokal- som riksmedia till en kompromiss med Vattenfall. Och familjerna bor kvar. De håller sig till sin vita fläck.

– Jodå, man har fått höra att man får skylla sig själv som bor så här otillgängligt. Men det finns många fördelar också.

Även om vi inte verkar i samma glesbygd som svärfar har även redaktionerna i Hall Media vita fläckar att hantera. Det handlar om orter – men också ämnen – som vi borde hantera bättre. Vi strävar efter att ha journalister på plats i de flesta av kommunerna vi bevakar – ändå missar vi naturligtvis både nyheter och bra berättelser. Ibland gör vi det medvetet, för att vi faktiskt måste prioritera – ibland nås vi bara inte av informationen. Orsaken till utebliven rapportering är dock aldrig ointresse eller nonchalans. Det handlar om resurser, avstånd – och inte minst kontakt med invånarna. Alla dessa, kanske främst den sistnämnda, har vi att ta itu med.

Medierna finns inte till för att gå någons ärenden. Men de kan vara en väg för att blottlägga och informera. Finns det inga medier att ringa i närheten blir det dock bekymmersamt. Att mediestödet nu omformas för att motverka just detta är därmed bara det en vinst. Bara man förstår att det kostar mer än bara pengar.