"Om alla står kvar där de står nu kommer ingen att kunna väljas".

Talmannen Andreas Norlén konstaterade vid sin pressträff efter tisdagens talmansrunda flera gånger att läget partierna emellan är precis lika låst som i torsdags. Om alla partier står fast vid sina utfästelser kommer ingen statsministerkandidat att kunna tolereras av en riksdagsmajoritet.

Med det i åtanke är det rätt av talmannen att ge sonderingsuppdraget till en partiledare. Det tvingar någon att ta initiativ till att börja prata sakpolitik och samarbetsformer med övriga partier. Att uppdraget gick till Ulf Kristersson (M) är logiskt efter att Stefan Löfven (S) förlorat den obligatoriska statsministeromröstningen i samband med riksdagens öppnande.

Ledarna för samtliga allianspartier, liksom Stefan Löfven, uttryckte vid sina pressträffar att de ville att Kristersson skulle få sondera. I Löfvens fall syntes väldigt lite av den besegrades ödmjukhet i det ögonblicket. Han vill självklart att försöken att bilda en alliansregering ska misslyckas, så att han kan träda fram som sonderingsledare när Kristersson gett upp eller röstats ned. Eftersom Löfven uppenbart vill regera hade det varit mer klädsamt att räcka upp handen och säga att han gärna sonderar.

Partiledarnas korta pressträffar efter fikastunderna hos talmannen bekräftade Norléns utvärdering av läget som fortsatt låst. Bara Annie Lööf (C) visade en spricka i sin tidigare kompromisslösa fasad. Efter att ha upprepat sitt mantra om att det är en alliansregering med stöd över blockgränsen som gäller, kom hon som svar på en fråga med att andrahandsalternativet är en samlingsregering med S och ett eller flera allianspartier.

Annons

Det är svårt att föreställa sig centerledaren som en politiker som säger något utan att ha en tanke med det. Ändå gav, medvetet eller omedvetet, hennes sätt att bemöta följdfrågorna intrycket att hennes tunga sprungit snabbare än tanken. Hon sa nej till att sätta sig i en regering som leds av Stefan Löfven och på väg ut från pressträffen avslutade hon med att S och M kunde vara en tänkbar plan B-koalition.

Det var ett snyggt sätt att glänta på dörren utan att se skyldig ut. "Det är klart att det finns andra alternativ längre fram, men de kanske inte har något med mig att göra."

Det är fullt möjligt att Ulf Kristerssons sonderingsperiod inte blir annat än ett race mot det kakel han lovat att köra ända in i. I värsta fall bara ett spel för galleriet. För alliansledarna ligger inte så lite politisk heder i att hålla löftet till väljarna och visa att försöken att bilda en alliansregering tas till vägs ände. Om Kristersson inte får någon att bryta ett löfte kommer S, V, MP och SD att rösta ned Kristersson som statsminister. Det är moderatledarens krassa och tuffa förutsättningar.

Om förhandlingarna för en alliansregering strandar och Kristersson försöker gå vidare med en moderatledd regering i beroendeställning till SD är det viktigt att Annie Lööf och Jan Björklund håller ryggarna raka. Då är Lööfs andrahandsalternativ intressantare. Hennes retoriska piruett ger visst hopp om att vägen mot en mittenregering då kan vara framkomlig. Då är det viktigt att Löfven visar att han förstår att han inte leder något 45-procentsparti, och att Lööf och Björklund säljer sig dyrt och inte tolererar någon som helst maktarrogans från S-ledaren. Sverige behöver en regering som kan möta nästa lågkonjunktur, bland annat med en politik som ökar möjligheterna till omställning och rörlighet i arbetslivet.

Givet att man kan undvika att hamna som gisslan hos SD är dock alliansen ännu värd att hålla fast vid. Låt kaklet komma så får vi se vad det håller för.