Söndagens himmel var knallblå. Det var inte förutsättningarna för en ny regering.

Helgens snabba växlingar i politiken inleddes på fredagseftermiddagen med att Ulf Kristersson i praktiken gjorde slut med Alliansen via Facebook. Därefter följde något som skulle kunna liknas vid en underhållande tennismatch, om inte ämnet hade varit så allvarligt.

Facebookinlägget deklarerade att Ulf Kristersson hade för avsikt att pröva riksdagens stöd för en regering med Moderaterna och de övriga Allianspartier som ville göra honom sällskap. Detta alltså trots att det skulle innebära ett passivt stöd av Sverigedemokraterna, något som Kristersson före valet lovade att han inte hade för avsikt att göra ”om inte himlen faller ner”. Den press som har legat hos Centerpartiet och Liberalerna under veckan förstärktes när Moderatledaren slog bollen i de liberala partiernas serveruta.

Under de presskonferenser som följde på lördagen försökte märkbart irriterade Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) drämma tillbaka den gula bollen. Alla var måna om att inte framstå som den som hade splittrat Alliansen. Tydligast var detta hos Annie Lööf. Hon framhöll, helt befogat, att fler partier bör ta ansvar. Och när Ebba Busch Thor (KD) från den konservativa planhalvan med sitt ja till en M-ledd regering slog tillbaka bollen till de liberala kompisarna var det knappast någon som höjde på ögonbrynen. Hennes inställning till hur SD ska hanteras är olycklig, och hon ignorerade Lööfs tidigare påpekande om att 75 procent av väljarna röstade på andra än de två ytterkantspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

Annons

För tydlighets skull: Ledarsidan ser helst att Sverige får en Alliansregering. Inte minst inför en kommande lågkonjunktur är det av största vikt att det förs en ansvarsfull ekonomisk politik. Men en renodlat blå regering kan inte tillträda under vilka villkor som helst. Därför kan en blocköverskridande mittenregering i nuläget vara det minst dåliga alternativet, det vill säga den laguppställning som har förutsättningar att få igenom mest liberal politik.

En befogad invändning som förts fram är ifrågasättandet av vad en regering med S, C, L och eventuellt MP skulle ha gemensamt, och därmed vilka ambitioner som skulle styra deras kommande reformer. Att isolera SD kan inte vara den enda idé som en koalition samlas kring, vilket ledarsidan också har framfört. Frågan bör ställas, men längre fram i tiden. Steg ett måste vara att finna ett regeringsdugligt alternativ där Sverigedemokraterna inte tillåts ställa villkor och bit för bit flytta fram sina positioner och få igenom förslag för återvandring, slopad asylrätt, skärpt abortlagstiftning med mera.

Visst kan den utdragna regeringsbildningen kännas som slöseri med tid, men en framhasplad Alliansregering med stöd av SD skulle vara värre. För utan steg ett på plats går vi bakåt.

På måndag drar talmannen Andreas Norlén i gång en ny talmansrunda. Han räknar med att kort därefter kunna ge någon av partiledarna uppdraget att sondera förutsättningarna för att bilda regering. Det innebär att vi står inför turneringens nästa match.

Skadeglädjen från vänsterhåll över att Alliansen enligt vänstern äntligen har spruckit märks redan. Men låt oss hoppas att åtminstone Stefan Löfven håller sig för god för detta förhållningssätt. När han på måndagseftermiddagen sannolikt får talmannens fråga är äkta ödmjukhet och vilja till pragmatism en förutsättning för att Annie Lööf och Jan Björklund ens ska kunna tänka sig att samtala med honom. Stefan Löfvens vara eller icke vara som statsminister har blivit en så infekterad fråga att han måste vara öppen för att statsministerposten kan hamna någon annanstans än hos just Socialdemokraterna.

S-ledaren kan framstå som oartikulerad under framträdanden och intervjuer, men den tidigare fackbasen är betydligt tuffare vid förhandlingsbordet. Det vet Lööf och Björklund, som förhoppningsvis har börjat värma upp. För nästa match i turneringen ”Regering 2018” kan mycket väl bli en mixed dubbel med Annie Lööf och Jan Björklund på ena sidan, och Stefan Löfven och Isabella Lövin på den andra.

Helgen visade att Centerpartiet och Liberalerna tog ansvar. Ulf Kristersson försökte bilda, eller gav för att slippa en intern svekdebatt i alla fall sken av att försöka bilda, regering med passivt stöd av Sverigedemokraterna, men Lööf och Björklund höll emot så att himlen inte tilläts falla. Det innebär i praktiken en delseger för anständigheten.

Den är inte längre lika djupt blå, men hellre en ljusblå eller lila himmel än en gul med inslag av brunt.

Relaterat: Kristersson gav upp försök att bilda regering
Relaterat: Talmannen kallar till nytt samråd med partiledare