Förra hösten hamnade åkrar och ängar under mängder av regnvatten. I år tvingas lantbrukarna i stället kämpa mot torka som har orsakat missväxt, foderbrist och sinande kojuver. Sommaren 2018 har av många beskrivits som tidpunkten då klimatförändringarna blev märkbara även här uppe i Norden.

Att bönderna förtjänar drägliga arbetsvillkor och ersättningar som går att leva på råder det inga tvivel om, och nu höjs både sympatier och bidrag för att upprätthålla landets livsmedelsproduktion. Ökade subventioner kan lindra i ett akut läge, men löser däremot ingenting på lång sikt.

Klimatet har ju varit hett i sommar, både som temperatur och samtalsämne. Och de flesta är överens om att vi har mer extremväder att vänta – och hantera – framöver. Det innebär i sin tur framförhållning och uppfinningsrikedom från både makthavare och företagare. För, parallellt med strävan att minska utsläpp och annan klimatpåverkan, måste böndernas situation ses över. Jordbruksbranschen går inte att likställa vid industrin, där ett bilmärke eller en sorts mobiltelefon kan slås ut av mer populära konkurrenter. I händelse av en nationell kris är det av yttersta vikt att ha mat till befolkningen, men att Sveriges bönder skulle kunna försörja landets alla invånare längre än någon enstaka vecka är inget annat än önsketänkande. Detta faktum får inte överskuggas av allmän Bullerbynostalgi.

Annons

Bristen på regn slår hårt mot jordbruket, inte minst mot djurbönder som larmar om svårigheter att hitta foder när betesmarkerna torkar bort. Årets spannmålsskörd beräknas minska med en tredjedel jämfört med förra året, och med en fjärdedel jämfört med snittet för de senaste fem åren, enligt Jordbruksverkets prognos som presenterades på måndagen. Men skördarnas storlek skiftar naturligtvis mellan olika gårdar och regioner, vilket lantbrukaren Stefan Johansson från Jönköping nu upplever. Till Sveriges Radio berättar han att hans skörd väntas minska med 40 procent.

Bönderna har vädjat om omedelbar finansieringshjälp. Det har hörsammats av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S), som har utlovat statliga medel, och han arbetar även för att Sverige ska få en del av EU:s avsatta krispengar.

Sverige är ett land rikt på socialt kapital. Vid allvarliga situationer kavlar privatpersoner upp ärmarna och hjälper människor i nöd. Vi såg det i utkanten av de skogsbränder som rasade runtom i landet, och i fallet med jordbruket handlar det om att vi väljer svenskt i köttdisken och erbjuder vår mark för bete och skörd till framtida foderbehov. Även kommuner, bland andra Jönköping och Habo, pekade ut ängsmark som stod till böndernas förfogande.

Sympatin och viljan att hjälpa i en akut kris är beundransvärd. Men stödköp och utökade bidrag får inte förväxlas med varaktiga åtgärder. Om häftiga regn och långa torrperioder blir vardag även här i Norden, måste jordbruket hitta lösningar som fungerar vid de nya förhållandena. Feltolkad kan uppmaningen verka kontroversiell, men syftet är inte att ifrågasätta de svenska böndernas nuvarande bidrag, vilka är en förutsättning för att vi ska ha inhemsk matproduktion.

Systemet att subventionera jordbruket är något Sverige och övriga EU har valt. Samtidigt får vi inte bli fartblinda – av EU:s budget går hela 40 procent till jordbruksbidrag – vilket i sämsta fall kan leda till att nytänkande och uppfinningsrikedom uteblir. I stället för långsiktigt höjda bidrag borde staten uppmuntra förändringar och åtgärder som fungerar även vid ovanligt torrt eller vått väder. Den som exempelvis investerar i ett smart bevattningssystem, eller satsar på mindre törstiga djur och grödor, är värd en saftigare morot än den som tröskar i samma gamla, torra hjulspår.