Det har hänt igen. Vi har åkt tåg. Denna gång handlar de obligatoriska missödena om en känslig herre i rosa jumper, ett snöoväder i fjällen, ett trasigt lok, nödiga passagerare och hur fullbokade tåg gjorde att en barnfamilj hamnade i tyst kupé.

Ni hör ju själva – det är bäddat för dramatik.

Som förälder på tåg gör man allt för att barnen ska hitta något att sysselsätta sig med. Så när de hade tröttnat på sina pysselböcker och kom på att tåget var en rymdraket, var vi enbart glada. De talade lugnt med varandra under leken och styrde raketen genom att fälla bordet som sitter fast i stolsryggen framför. Vad de små piloterna inte hade räknat med, var mannen i stolen framför.

Annons

”Sluta sparka på min stol!” skrek han. Känslig likt prinsessan på ärten upplevde han nämligen det lugna upp- och nedfällandet som sparkar. 7-åringen insåg allvaret i situationen och slutade tvärt. 4-åringen gjorde det inte. Vi fick hålla fast henne för att hon inte skulle fortsätta den roliga rymdleken, vilket naturligtvis fick henne att tjuta högt resten av resan.

I stället för ett tyst upp- och nedfällande av bord, som alltså störde en person, hade vi nu ett gallskrikande barn som störde hela tågvagnen. Och, jag är ledsen - man kan ju faktiskt inte kliva av. Medpassagerarna fick vackert stå ut hela vägen till Stockholm. Det där gjorde han bra, herren i rosa jumper …

På hemresan var problemen av annat slag. Tåget var kraftigt försenat på grund av oväder, och vi fick vänta någon timme på en snöig perrong. Men vi tycktes ändå vara i tid till tågbytet i Stockholm … tills en röst i högtalaren berättade att loket gått sönder och att vi stod stilla i Marma. Marma? Var sjutton ligger det? Det berättade de inte. De sa bara att alla som skulle till Arlanda fick kliva ut. Vi andra fick vänta flera timmar på ett tåg utan fungerande toaletter, men med nödiga passagerare (tack SJ för det doftminnet). När vi kom fram till Stockholms central fick vi stå i kö ytterligare en timme, för att vid framkomsten få veta att vartenda tåg till Småland den dagen var fullbokat. Bara fyra platser fanns kvar på det sista kvällståget. I tyst kupé.

Gissa om vi fick arga blickar så fort vi klev ombord, denna gång inte av en herre i rosa jumper utan av en dam som undrade om vi inte hamnat fel. Hon behövde dock inte oroa sig. Efter den äventyrliga resan slocknade barnen som små tomtebloss, och sov hela vägen hem.